Kapitel 3 – Det sista slaget

Morgonen efter. Marcus hade tagit ledigt från skolan för att kunna hjälpa till med att städa ur lägenheten. Detta betydde att han fick sova en timme längre, men också att han fick sköta tre personers jobb då Maria skyndat sig till Bosse tidigt den morgonen och Esmeralda var för lat för att kliva upp före klockan 11.

Han skyndade sig upp, klädde på sig och upptäckte att Andrea varken ordnat släpvagn eller börjat städa. Hon satt lugnt på stolen vid sin dator och lade patiens med en rykande kopp kaffe bredvid sig. 
- Vad är det som händer då? Frågade Marcus irriterat. 
- Jag sitter och väntar på att kommunen ska ringa och tala om vart vi ska ta vägen med möblerna, svarade hon lugnt.

Marcus visste att det inte var någon mening att ifrågasätta Andreas plan. Hur kommunen kom in i bilden förstod han inte. Att fråga skulle bara göra henne irriterad så han lät bli. 
- Då kan jag åka till Bräcke nu då?
- Ja det kan du, kommunen får ordna flyttfirma som bär, svarade hon. 
- Då tar jag pengar och åker nu, sa Marcus utan att få ett svar.

Han plockade fram 50 kronor ur Andreas plånbok, det sista hon hade, sen kollade han busstidtabellen och började ta på sig ytterkläderna.
- Hej då, sa han och öppnade dörren. 
- Hej då, ropade Andrea.

Marcus stängde dörren och gick med väskan mot busshållplatsen. Hans pappa, Rickard, var i Göteborg och jobbade varannan vecka, men han bodde annars i Bräcke, 7 mil utanför Östersund, och hade ett hus där. Den här helgen var huset i Bräcke tomt. Han skulle alltså ha hela huset för sig själv vilket passade bra då Marcus helst var ensam hemma den här helgen. Ensam kunde man vara naturell, gå omkring i kalsonger, gråta om man kände för det, sjunga om man kände för det. Allting var möjligt då man var ensam hemma.

Han lämnade fram femtiolappen och fick tillbaka fyrtioen av busschauffören. Han mindes att hans före detta pojkvän från Umeå hade tyckt det varit billigt att åka stadsbuss för endast nio kronor. Det tyckte inte Marcus. Han hade nämligen blivit tvungen att betala varje resa kontant på senare tid och hade då insett att det verkligen inte var billigt när man åkte två resor per dag.

Marcus kände en stark lust att ringa Jonas, men avstod då Jonas oftast inte svarade. Istället skickade han ett sms till Felix.
- Hej, hur är det? Tycker om dig, Kram.

Felix var den enda internetvän han hade träffat. Han hade börjat planera ett förhållande, hur de skulle ha det tillsammans i framtiden, hur deras lägenhet skulle se ut, var de skulle bo och vad de skulle jobba med. Tyvärr slogs den drömmen sönder då de träffades och Felix inte tyckte om honom tillräckligt mycket för att inleda ett förhållande. Det gjorde ont i Marcus att veta det. Den han tyckte om, tyckte inte om honom. Men Felix hade alltid verkat intresserad ändå och Marcus hoppades på att det kunde bli någonting även om Felix inte var kär i honom just nu. Om han ansträngde sig lite mer, om han log lite mer, om han var lite snällare, om han var lite trevligare. Vad som helst bara Felix började älska honom. 
- Hej, jag mår bra, hur mår du? Fick han till svar ifrån Felix.

Marcus förstod inte. För bara ett par dagar sen hade Felix varit jättegullig och skrivit saker som; tycker om dig, kram, saknar dig, puss. Men inte nu längre. Nu kändes han hård och kall. Det kändes som att Marcus hade blivit utelåst av Felix. Han förstod ingenting.
- Jag mår också bra, svarade Marcus och visste att detta sms skulle bli det sista i konversationen.

Marcus tryckte på stoppknappen och gick mot dörren i bussen. Dörren öppnades och han klev ur med sin väska och började gå mot tågstationen. Klockan 12 anlände tåget till Bräcke och han klev av, fruktande vad som skulle drabba honom nu. Han hade valt att inte besöka Bräcke så ofta sen han flyttade till Östersund. I Bräcke hade man mobbat honom, skrikit elaka saker efter honom, pratat om honom bakom hans rygg och viskat då han gick förbi dem. Det finns ett talesätt som Marcus ofta använde då han bodde i Bräcke, ”Alla känner apan, men apan känner ingen”. Det stämde perfekt på Marcus eftersom han till och med blev mobbad då han gick förbi småbarnen på förskolan.

Med väskan på hjul efter sig, gick han mot huset. Han hade på Rickards begäran jobbat hela sommaren med att göra om trädgården så att det skulle se bra ut. Det hade gått utmärkt tills hans nya gräsmatta växte igen av ogräs. Det tyngde honom fortfarande. Han kunde inte ens plantera en gräsmatta. Men han var i alla fall stolt över att han hållit Rickards bil skinande hela sommaren. Rickard hade nyligen i någon form av medelålderskris köpt en ny svart Mercedes. Eftersom Marcus tyckte om bilar hade han tagit på sig att se till så den hölls i toppskick. Dessutom tyckte han att det var roligt. Inte bara att tvätta och städa bilen utan också att han fick köra ut den från garaget helt själv. I och för sig hade han kört med sin mamma sedan han var liten, men det var bara en gammal rostig Volvo. Dessutom blev det inte så mycket bilkörning nuförtiden så han fick nöja sig med den lilla turen ut från garaget och fram till verandan och vattenslangen.

Marcus gick igenom maten i kylskåpet och upptäckte att han antagligen skulle få svälta ihjäl i helgen. Det var inget som gjorde honom något, han åt ändå inte mycket, hade aldrig sett meningen med mat och hade aldrig varit hungrig. Han lämnade matjakten och tog med sig den bärbara datorn och kopplade in bredbandet till den. Sedan loggade han in på Qruiser och sitt chattprogram.
- Hej, skrev Jonas på en gång Marcus loggat in. 
- Hej älskling, svarade Marcus. 
- Hur är det? Frågade Jonas.
- Ja, jag har brutit ett revben då jag halkade i badkaret, mitt jättebra svensk-arbete försvann spårlöst, jag har inget hem och allting känns bara piss… 
- Okej… Inge bra ju, skrev Jonas och Marcus märkte att han precis tyngt ner Jonas ännu mer. 
- Hur mår du? frågade Marcus i ett försök att få Jonas på bättre humör. 
- Jag är förkyld som vanligt, sa Jonas och det förvånade inte Marcus eftersom Jonas var förkyld mest hela tiden, dåligt immunförsvar skyllde han på.
- Ja, jag förstår det jag… Hur är det annars då? Frågade Marcus för att försöka få en aning om vad som bekymrade Jonas idag. 
- Nej det är inget speciellt.

Jonas svar irriterade Marcus då han faktiskt frågade för att han ville veta. Han frågade inte bara för att han försökte vara trevlig. 
- Okej… svarade han och lämnade det upp till Jonas om han ville prata eller inte.

Marcus började svara på meddelanden på Qruiser. När han var klar med det gick han spontant in på Felix profilsida. Felix hade fått ett meddelande i sin gästbok från någon i Söderhamn. Det var det enda som var nytt och han reflekterade inte mycket över det i början förrän han såg att det var ett hjärta medskickat. Vem skickar hjärtan till min Felix?! Tänkte Marcus och kände hjärtat slå hårdare och snabbare i en plötslig attack av svartsjuka. 
- Heej! Nu är jag inne här! Wiie! Och då skriver jag till dig så du blir glad :D Men jag har tråkigt, kom hit och underhåll mig :D Hihi :D Snart är det fredag! Älskar dig och saknar DIG! Pussar, din Pojje.

Marcus skrattade. Det lät nästan som om de var ihop. Det kan de ju inte vara… Eller kan dom det? Tänkte Marcus och började bli orolig. Han klickade snabbt upp vad Felix hade svarat till den här mystiske Pojje. 
- Gör nåt kul då sötnos :) Eller så väntar du tills på fredag då du kommer till mig så kan jag underhålla dig. Jag saknar dig bubben… Pusselipusspuss :)

Nej, det kunde inte vara sant… Vänta, idag är det fredag. Alltså är den där lilla Söderhamnshoran hos honom idag… Mer behövde inte Marcus tänka innan han skickade iväg ett sms till Felix.
- Hej vad gör du? skrev Marcus, och det tog flera minuter innan Felix äntligen svarade. 
- Jag äter :) skrev Felix. 
- Med vem då? :) Frågade Marcus snabbt. 
- Någon :)

Marcus förstod på en gång. Felix ville inte säga med vem han var, alltså var det med honom. Svartsjukan exploderade i honom i en ström av jobbiga känslor.
- Vem är det då? Frågade Marcus och han började känna att han nästan förhörde Felix, men det brydde han sig inte om eftersom det var värt det. 
- Någon från Söderhamn som jag inte känner :) Knasigt, skrev Felix. Hans erkännande gjorde att Marcus började gråta, men han fortsatte ändå med förhöret. 
- Jaha, så jag vrider bort huvudet och du börjar knulla runt på en gång? :) 
- Oj oj! Så du säger :( Det handlar ju om kärlek lilla bubben… :)

Nu började tårarna verkligen spruta på Marcus och han visste inte vad han skulle ta sig till. 
- Att du är kär är ju värre än bara flyktigt sex ju :(

Marcus fick inget mer svar så han bestämde sig för att skicka ett till sms. 
- Skojar du med mig eller? Är du kär i honom? 
- Jag tror det… svarade Felix.

Mer behövde inte Marcus höra. Han orkade inte höra mer, han ville inte höra mer. Han ville bara få ett slut på allting, lägga sig ner i sängen och dra täcket över huvudet. Han tog ett glas cola, slängde det i väggen, gled ner på golvet och drog upp knäna mot hakan. Där satt han, helt ensam och vaggade fram och tillbaka medan tårarna rann längs kinderna ner mot golvet. Han förstod inte varför han kände sig så bedragen av Felix. Felix hade sagt att han inte var kär i Marcus, och de hade aldrig varit tillsammans. Det var inte som att han hade varit otrogen. Det fanns ingenting att vara trogen till, så varför kände han så här. Han förstod ingenting. Jag orkar inte leva längre. Jag vill bara sätta mig i bilen och köra, köra så lång härifrån jag bara kan, tänkte Marcus.

Efter att ha suttit gråtande på golvet i ett flertal minuter ställde sig Marcus upp. Han hade bestämt sig för att förverkliga en livsdröm innan han avslutade sitt patetiska liv. Och han visste precis hur han skulle göra för att uppnå det.