Förra sommaren förändrades mitt liv för alltid. Allt började med att jag skulle åka ut till en stuga på landet med min familj.
- Sanna, har du packat in allt i bilen? Frågade mamma
- Ja, det har jag. Både mina och Fläckis saker,
svarade jag.
- Bra. Då kan vi åka Pär, ropade mamma till pappa.
Pär och Michaela är egentligen inte mina riktiga föräldrar. Min mamma dog när jag bara var några månader och vem som är min pappa vet ingen. Så jag har bott hela mitt liv hos Pär och Michaela, dom har alltid behandlat mig som att jag var deras riktiga barn och gett mig massor med kärlek. Och jag har alltid kallat dom mamma och pappa.

Några timmar senare höll jag på att bli galen i bilen. I framsätet satt mamma och pappa och små bråka om vilken radiokanal vi skulle lyssna på. Jag satt i baksätet med min hund Fläckis. Fast han var inte så roligt sällskap, för han låg mest och sov.
Efter ytligare en timme var vi äntligen framme! Stugan var jättefin. Den var röd med vita knutar och hade ett kök, ett vardagsrum, ett sovrum med en dubbelsäng och ett sovrum med en våningssäng. Fläckis lag sig genast i den understa sängen i våningssängen, så jag suckade lite och lag mig i den översta. Och där måste jag ha somnat, för jag vakna av att mamma ropa att maten var klar. Så jag gick in i köket och där satt redan mamma, pappa och Fläckis och väntade på mig. Eller, Fläckis satt ju såklart inte. Han stod och åt ur sin matskål. Jag satt mig ner på en ledig stol vid bordet och började lassa upp köttbullar och makaroner på min tallrik.
– Oj, vad du verkar hungrig idag då Sanna, skattade mamma.
- Ja, jag har ju inte ätit sen frukosten, svarade jag.
- nej, just ja. Pappa och jag tog en macka när du låg och sov, sa mamma.
Efter maten så gick jag på en promenad med Fläckis medans mamma och pappa diskade. Resten av kvällen kollade vi på fångarna på fortet på tv och spelade kort och alla gick och lag sig tidigt.

Morgonen där på tog jag bara en macka till frukost och sen gick jag ut med Fläckis. Vi gick till byn som låg någon kilometer från våran stuga. I
byn fanns det: En liten mataffär, en klädesaffär och ett mysigt litet café. Jag band fast Fläckis i en stol på caféets uteservering. Sen gick jag in och köpte en bulle, ett glas saft och en tidning. När jag kom ut till bordet där jag hade bundit fast Fläckis så såg jag att det stod en tjej där och klappade honom.
- Hej, sa jag.
När tjejen tittade upp blev jag riktigt chockad! Hon såg precis ut som mig fast hon hade mörkbrunt hår istället för blont som jag har.
- Hej, svarade tjejen. Hon såg också chockad ut.
- Vad heter du? Frågade jag.
- Emelie. Du då? Sa tjejen.
- Jag heter Sanna. Är det jag som inbillar mig eller är vi väldigt lika? Svarade jag.
- Nej, jag tycker också att vi är lika, sa tjejen och
tittade noggrant på mig.
Hela den eftermiddagen satt jag och Emelie och pratade och skrattade på caféet. När Fläckis började gnälla insåg jag hur mycket klockan var. Så jag och Emelie bestämde att vi skulle träffas på caféet samma tid i morgon.

När jag kom hem så berättade jag för mamma och pappa om Emelie och hur lika vi var. Mamma gav pappa en konstig blick.
- Vad är det? Frågade jag mamma.
- Vi hade egentligen tänkt vänta några dagar
med att berätta det här, sa mamma.
- berätta vadå? Sa jag och började bli orolig.
- Emelie är din syster, din tvilling syster. När din mamma dog så ville vi adoptera er båda. Men våran lägenhet som vi bodde i då var för liten. Så
ett par som hette Linda och Staffan fick adoptera Emelie och vi adopterade dig. Vi visste inte vart Linda och Staffan bodde, men för några månader sen skrev dom till oss och berättade att dom bodde här. Så vi kom överens om att vi skulle åka hit i sommar så att du och Emelie skulle få träffa varandra, sa mamma. Jag dunsade ner på närmaste stol.
- Varför har ni inte sagt någonting?
- Vi ville vänta tills vi visste vart Emelie fanns, för om jag känner dig rätt så skulle du aldrig ha fått en lugn stund om du visste att du hade en tvilling men inte fick träffa henne, svarade mamma.
- Jo, det har du rätt i, sa jag.
Pappa harklade sig.
- Nu tycker jag att vi åker till Linda, Staffan och Emelie, så att du kan få prata med Emelie om det här.
- Ja, det gör vi, sa mamma och jag i kör.
- Men vi har ju glömt att berätta en sak. Linda, Staffan och Emelie ska flytta till Västerås till ett hus som ligger bara några meter från vårat hus,
så snart kan ni träffa varandra varje dag, sa mamma och såg glad ut.
- Vad kul! Sa jag och kunde inte sluta le.

Jag kommer aldrig att glömma den sommaren. Jag och Emelie hade lika kul varje dag. Och sen när det blev höst så flyttade dom till Västerås, där vi bor. Så nu går Emelie i min klass. Hon är min bästa vän och en underbar syster.