SAMANTHA XXIII

Molok.

De två tornen,  North Tower och South Tower är  välkända för alla stadens invånare.  Tornen flankerar Royal Avenue, har vardera 16 våningar  och  är 65 meter höga.

Samantha hade hyrt översta våningen i North Tower.  Jag hade, genom att bluffa vakten i South Tower skaffat mig åtkomst till taket där.  Jag påstod att jag var från fastighetsägaren. Min uppgift var ett dra en kabel från tak till tak. De två tornen skulle få gemensam el, vilket skulle  minska energikostnaderna för bägge.

Sålunda fick jag och Samantha ett drygt arbete. Från södra taket kastade jag en sten, vid vilken en lina var fastgjord. Samantha fångade upp den från sin plats på norra taket. Så fäste hon linan vid en stålvajer. Jag fick ta i med mina yttersta krafter, men så hade jag halat in vajern. Vi fäste den med vajerspännare tills den var sträckt som en fiolsträng.  Därefter drog vi oss tillbaka.

Vid skymningstid gjorde sig Samantha redo. Hon hade skaffat en åtta meter lång balansstång samt tränat lite att hantera den.

Jag  gick in i södra tornet och gick några våningar upp. Där placerade jag  en tidsinställd pjäs som, då den utlöstes, spred en tät men för människor ofarlig rök. Därpå gick jag ut på gatan.

Rökbomben utlöstes och snart gick brandlarmet. Panik uppstod. Människor lämnade allt de hade för händer och rusade nedför trappor och ut på gatan.  I uppståndelsen observerade ingen en naken kvinna som gick på spänd lina 65 meter över gatan. Samantha hade tvingats lämna kläderna kvar i sitt rum eftersom det blåste en del kastvindar som, om de fått fäste i tyget kunde ha bringat henne ur balans.

Nu var hon, tack och lov, över och i säkerhet på södra taket.  Genom vindsdörren tog hon sig ned till en möteslokal som inrymdes på 16:de våningen. Dörren stod öppen eftersom ingen tänkt på annat än att rädda sitt eget liv.

I möteslokalen placerade hon en bug som förutom ljud även kunde sända bilder. Nu hade brandkåren oskadliggjort rökbomben. Ingen människa var skadad och ingen materiel förstörd. Folk började återvända till sina bostäder.

Till allt elände hade vindsdörren nu gått i baklås. Samantha hade intet annat att göra än att rusa ned till 15:de våningen och hoppa in i första bästa lägenhet vars dörr stod olåst.  Hon smög in i badrummet och hoppades att kunna ta sig ut obemärkt senare på kvällen.

Hon hörde en skara människor komma hem.  Så öppnades dörren till badrummet och en äldre dam tittade in. Vid åsynen av Samantha strålade hon upp. "Åh! - Ni kom i alla fall! -  Vi hade börjat tvivla.  Men då kan vi börja med det samma! Den här vägen!" 

Så ledde hon in Samantha till ett rum  som visade sig vara en konstnärsateljé.  Där stod en mängd stafflier och vid varje en elev som otåligt väntade på att  lektionen i nakenmåleri skulle börja.  Samantha fick stiga upp på ett litet podium. Efter många tidigare äventyr var hon en van nakenmodell. Lärarinnan var mycket nöjd.

Jag hade snabbt tagit mig upp till Samanthas lägenhet och kopplat på mottagaren. Jag kunde nu spela in både bild och ljud från samlingslokalen på andra sidan gatan.  Vad jag fick se och höra var så vedervärdigt, så vidrigt, så omänskligt att jag kände mig svag, ja berövad lusten att leva.

Efter några timmar kom Samantha hem. Hon bar kläder som jag inte kände igen. Ja, hon hade dukat upp en historia om att hon  stått i duschen och att någon stulit kläderna i den allmänna kalabaliken. Så hon hade fått en klänning av konstpedagogen -  för övrigt en mycket känd konstnärinna med ett otal utställningar bakom sig.

Vi tittade nu igenom den video jag spelat in. Även Samantha, som sett det mesta,  kände kväljningar och skakades av rysningar.

Vad gör en människa som fått praktiskt taget obegränsade finansiella resurser?  Ja, det är olika.  Philipp le Rénotière von Ferrary (1848-1917) byggde upp den största frimärkssamling som någonsin existerat.  Solomon R Guggenheim (1861-1949) lät resa ett museum för modern konst som idag är världskulturarv.  Jakob von Uexkull instiftade The Right Livelihood Award till personer som på något vis bidragit till en förbättring av levnadsvillkoren i världen.

Hur finansmannen Porfirio Salvetti  byggt upp sin enorma förmögenhet är oklart.  Han tycks ha haft sina fingrar med i de flesta brancher,  byggnads- , rederi- , restaurant-  och ett otal andra.  Han hade rykte om hänsynslöshet mot anställda och skoningslöshet mot konkurrenter. Skattemyndigheten hade gjort talrika försök att snärja honom men han var ständigt hal som en ål.

Det viskades om att han och en invigd skara likasinnade brukade träffas och se på "snuff"  -  filmer som direktinspelats då kvinnor torterats till döds.  Vad Samantha och jag nu upptäckt gav hållfasta belägg för den saken.  Men det hela var en affär, mycket värre än vi kunnat föreställa oss. Vi packade våra nödvändigaste tillhörigheter och ringde flygbolagets biljettbokning.  Redan tidigt på morgonen satt vi på planet till Santiago de Chile.

Porfirio Salvetti hade köpt en nedlagd koppargruva uppe i bergstrakterna.  Det var känt att arbeten pågått där sedan länge men ingen visste vad som egentligen försiggick.  Det ryktades att gruvan skulle byggas om till museum, teater eller något liknande men ryktena var mest lösa spekulationer.

Samantha och jag hyrde lamadjur och gav oss iväg. Färden blev ytterst besvärlig.  Genom skogar och via svårframkomliga stigar och  över vattendrag  på vingliga hängbroar  tog vi oss långsamt framåt.

Så småningom nådde vi målet. Dolda bakom en klippkam kunde vi speja ned över gruvområdet. Arbetarna var tydligen klara, de hade lastat bilar och truckar samt fällt ned byggkranar, demonterat ställningar och börjat evakuera.

Samantha hade  på ett bibliotek fått kopior på ritningar över gruvan.  Det vi nu betraktade, var huvudingången. Emellertid hade det, av kartan att döma funnits flera ingångar.  För att kunna förbli osynliga var vi tvungna att hitta någon av dessa.  Samantha gjorde små recognoseringsturer under de närmaste dagarna. Själv stannade jag kvar på utkiksplatsen och

bevakade händelseutvecklingen.  Som tur var, medgav vädret att vi sov under bar himmel.

På femte dagen hade alla byggnadsarbetare lämnat området och även bortskaffat byggmaterielen. Platsen låg nu öde. Emellertid landade en stor helikopter och ett tiotal personer, alla män, steg ur.  Vi häpnade då vi såg vilka de var. En rocksångare med världsrykte. En biskop. En känd barnläkare. En evangelist -  höjdare inom ledargarnityret för den kristna högern. En företagsledare i megaklassen.  En stjärnadvokat.  En guvernör.  Samt ytterligare några som verkade bekanta men vilkas identitet vi var osäkra på.

Det kom fler helikoptrar och jag gissade att ett femtiotal personer anlänt under ett par timmar.  Vi gjorde nu en kringgående rörelse och fann den av de glömda ingångarna som Samantha lokaliserat.  Den blockerades ar en träport som emellertid var illa åtgången av väder och vind. Den gav vika sedan vi under någon timme gått löst på den med knivar.

Bakom porten öppnade sig en gång som ledde nedåt men som låg i totalt mörker.  Efter någon tvekan tog vi risken att tända en ficklampa.  Vi skruvade ned ljusknippet till det minimum som vi behövde för att treva oss fram.  Nedfärden blev farofylld eftersom marken vi beträdde var ojämn och opålitlig. Här och där fanns djupa hål som vi lyckades passera genom att pressa ryggarna mot väggen och stega sidledes framåt.

Den värsta plågan var dock kackerlackorna.  De var stora som dansmöss och krälade överallt. För vart steg man tog krasade det under fötterna. Icke sällan kröp någon upp längs benet., något som vi bägge fann vedervärdigt.

Trots allt kom vi vidare. Gången vidgades lite och på avstånd hördes svagt röster.  Vi skymtade även ljusglimtar. Vi släckte våra ficklampor och smög ytterst försiktigt mot det som väntade, vad det nu kunde tänkas vara.

Så nådde vi en dörr som stod något på glänt.  Det gick att kika in genom en springa. I ett rum satt fyra unga kvinnor  i fåtöljer. De lyssnade till någon sorts instruktör som läste upp förhållingsregler.  "För att Ni skall kunna antas som fotomodeller för de större modetidningarna, måste Ni visa prov på nervstyrka.  Då ni nu skall göra entré på scenen, något ni skall göra en och en - ni blir uppropade vartefter -  skall ni vara spritt nakna  och trots detta kunna röra Er fullständigt ogenerat."

Detta räckte för mig och Samantha.  Jag drog  min S&W Magnum  500 revolver samtidigt som Samantha drog av sig kläderna. 

"Instruktören" ropade nu upp den första flickan. Hon hette Elisha, en latinska skönhet på kanske 18 år.  Blyg och generad följde hon med, ovan  som hon var att visa sig naken inför en främmande man.  Men den utlovade karriären som fotomodell lockade henne till självövervinnelse.

Då de precis kommit ut, fick "instruktörens" bakhuvud göra en obehaglig bekantskap med kolven på min Magnum.  Om han, mot all förmodan, överlevat detta, skulle han kunnat se fram mot ett liv som vårdpaket.

Samtidigt lade Samantha handen över Elishas mun och viskade i hennes öra: "Du befinner Dig i yttersta livsfara!  Håll Dig bara lugn och gör som jag säger! Jag tar nu bort handen från Din mun. Om Du därvid skriker, dömer Du oss alla till en fasansfull död. Följ oss!"

Kuppen lyckades. Jag tog på mig "instruktörens" uniformsmössa  och började gå. De två nakna kvinnorna följde efter. Vi anlände till vad som jag bedömde vara en scenentré. Jag tittade in.  I en teatersalong satt ett 50-tal personer, alla män, alla desamma som debarkerat helikoptrarna.

Från scenen höll Porfirio Salvetti ett välkomsttal i vilket han utlovade dittills aldrig skådade sensationer.  Han förklarade föreställningen öppnad och kallade in kvällens första aktris.

Jag låtsades leda in den lite vilsekomna Samantha.  På scenen fanns diverse tortyrredskap -  utrustning för elektrisk tortyr,  skampålar och skamstockar,  en sorts "duschkabin" av pansarglas så sinnrikt konstruerad att en lucka i dess tak kunde öppnas och släppa ned milliontals hungriga soldatmyror.

I fonden satt en gigantisk Molok-staty i brons;  en av mänsklighetens mest djävulska uppfinningar någonsin. Molok eller Baal var en babylonisk gud som hölls på gynnsamt humör med människooffer.  Molok satt som en Buddha. I sina armar hade han ett stort grillgaller som hölls glödhett av en kolbrasa underifrån. På grillen placerade man ett naket barn. Då barnet vred sig i de mest fasanfulla smärtor ramlade det av grillen och ned genom en lucka i Moloks bröst där den slutliga kremeringen fullföljdes.

Detta var alltså det hemliga projekt i vilket Porfiro Salvetti investerat sina pengar. Inte frimärken.  Inget konstmuseum.  Inget Livelihood Award.  Molok. MOLOK!

På scenen fanns även en kameraman, klar att filma "föreställningen" från början till slut. Jag tittade ut över publiken. Överallt mötte mig ögon som brann av ondska, sensationshunger och  mordlystnad.  Bland bänkraderna yrde kokainet som ett mindre snöoväder. Luften stank även av marijuana.

Detta fick räcka. Jag  slängde av mig "instruktörsmössan" , drog min Magnum  och röt åt församlingen: "Interpol" Föreställningen är slut.!  Gruvan är avspärrad!  Sitt kvar på era platser!  Ni kommer att kallas ut en efter en för legitimering och vidarebefordran till centralhäktet i San Diego."

Bluffen lyckades. Jag kunde promenera ut längs mittgången.  Jag blockerade entrédörren utifrån medels trästöttor jag hittade.

Samantha och Elisha, vilken nu sett saker som fått henne att tvivla på sina ögons vittesbörd,  hade tagit sig upp till en högre våning..  De påträffade den plåtskorsten genom vilken röken från Molok leddes upp till det fria.  Med förenade krafter lyckades de rubba en malmvagn som vägde ett par ton. Den kom i rörelse och rammade skorstenen, vilken knycklades ihop. Vagnen stoppades i sin färd och kom att ligga som en propp för avgaserna från Molok.

Genom nyckelhålet inspekterade jag salongen.  Porfirio Salvetti sprang upp på scenen för att mana till lugn. Han lovade att alla skulle kunna ta sig ut osedda genom en hemlig lucka i taket ovanför scenen. Han hämtade en stege och klättrade upp för att öppna. Stegen stjälpte och han föll handlöst ned på grillgallret.  Hans vrål var ohyggliga men kortvariga. Snart hade han försvunnit genom luckan i Moloks bröst.

Nu började kolmonoxid sprida sig i lokalen. Många i publiken föll i koma, andra vinglade vilset omkring. Med kolmonoxiden kom nu även rök som först sökte sig mot taket men närmade sig golvet vartefter den inte längre rymdes där uppe.

"Duschkabinen" stjälpte nu och några millioner soldatmyror krälade ut på salongsgolvet.  Hela lokalen hade förvandlats till en plats som fick Dantes Inferno att likna ett trivsamt semesterhem för överklassen.

Vi fick brått. De tre flickorna hämtades från väntrummet och vi sökte oss  mot Samanthas hemliga utgång. Samanthas och Elishas klänningar hittade vi inte i brådskan.  Vandringen tillbaka blev om möjligt ännu mödosammare än den varit i motsatt riktning tidigare.  Vi hade nu fyra flickor att hålla reda på.  Ingen hade mycket kläder. Alla var barfota.  Kackerlackorna kröp utefter benen och bet.  Enda lättnaden var att vi kunde ha mer ljus den här gången.

Vid ett tillfälle ramlade Elisha ned i en grop.  Hela gropen var som en kokande gryta av kackerlackor, skorpioner och giftiga tusenfotingar. I en hast fick de tre flickorna ta av sig klänningarna och knyta samman till ett rep. Sålunda lyckades de dra upp Elisha. Hon var fysiskt oskadd så när som på en del smärtsamma bett men chockad. Oaktat vad som  händer, har Samantha alltid sin handväska med. Den släpper hon aldrig.  Ur väskan trollade hon fram en liten injektionsspruta samt en kapsel nervlindring.. Efter ett litet stick i stjärten lugnade sig Elisha och vi kunde fortsätta. Nu var alla fem damerna nakna eftersom  de tappat  klänningsrepet i gropen och eftersom ingen ville krypa ned och hämta upp det .

Envar, som lärt något om bränder,  vet vad som händer då rök fyllt ett rum.  Så skedde även nu.  En fruktansvärd explosion skakade hela gruvan.  Tryckvågen kastade oss alla till marken och ingen av oss återfick hörseln förrän efter en halv timme.

Då vi äntligen kom ut i det fria sjönk vi till marken och föll i dvala. Den packning vi medfört fanns kvar men lamorna hade gett upp och lommat av hemåt igen. Nå, vi var ju sex personer som kunde dela bördorna så det gick.

Innan vi startade berättade flickorna att de hämtats från sina hembyar under förespegling att utbildas till mannekänger och flygvärdinnor. De skulle se fram mot välbetalda karriärer och fördelaktiga partier.

Jag vill inte trötta mina läsare med detaljer om hur vi återbördade flickorna till sina hem samt hur vi själva tog oss hem.  Vi gjorde endast som Samantha sade och som vanligt löste det alla problem.

Man kunde väntat att löpsedlar över hela världen skulle slå upp nyheten. Icke så.  Vi fick veta att cirka 50 personer ur landets absoluta elit omkommit i en tragisk flygolycka över Bermudatriangeln. En ohygglig förlust, en katastrof för hela landet.  De hade varit på väg till Barbados för att där grunda ett välgörenhetsinstitut  till hjälp i u-länderna.  För att hedra minnet av dessa osjälviska hjältemartyrer proklamerade presidenten landssorg i sju dagar. Krav restes även på att alla 50 skulle posthumt förklaras nobelhedersfredspristagare samt helgonförklaras av påven men hur därmed blir är ingalunda klart ännu.

SLUT.