Somliga skulle väl kalla det sorg, det jag känner. Men hur kan man sätta ett ord på en känsla? Jag är så trött, Fast solen lyser och fast vinden är mer levande än jag någonsin sett den vara. Jag andas luften, den är så kall, men ändå fortsätter jag.
Jag vet inte varför jag ens orkar bry mig om det som är onödigt. Jag vet inte längre varför jag ens orkar tänka, när jag vet att jag borde vara över det nu. Jag skulle vilja ha ett ord. Ett ord som beskriver känslan av att veta, att jag aldrig mer få krama om dig. Hur du bara ligger där. Att det är mörkt och fuktigt där du befinner dig. Ingen vill säga det högt, men jag kan se hur alla tänker det. Vad händer där i marken, när du inte längre syns? Är det så att det bara är tyst, eller finns där nere, något som vi andra inte kan se?
Ibland önskar jag att jag kunde ligga där bredvid dig, att vi låg där bredvid varandra, såg på varandra. Tusen rosor skulle kunna falla ner över oss, de skulle vara tyst, men vi, bara vi skulle höra vår favoritlåt i huvudet. Vi skulle inte bry oss om att räkna andetag, eller om att undra varför vi gråter. Varför tårar plötsligt sakta trillar ner för våra kinder.
Bara en sista gång skulle jag vilja sitta hos dig, skratta lite. Vara vaken sent på kvällen och se tv. vakna och veta att du finns.
Jag kan tända ett ljus, blunda och låtsas. Jag kan smaka på mina tårar hur många gånger som helst. Men jag kan aldrig förstå att du är borta.

Somliga kallar det sorg, att jag saknar dig. Jag kan inte kalla det för någonting. För jag vet inte känslan. Den bara finns i mig. Jag vill inte att någon kallar det någonting. För jag känner det i alla fall. Hur många ord man än beskriver det med.