Idag är en morgon och jag dras mot vakenhet när solens första stralar smeker mitt ansikte. Ligger en stund i gränslandets dvala och tar in det lentvättade bomullslakanet genom fingertopparna. Fristen fran tankar avsomnade gör alla andra sinnen dubbelt känsliga. Jag låter vakenheten sakta slå läger i mitt sinne, redo att erövra, men ännu stilla - i avvaktan. Ännu har jag inte ont, är inte lycklig, olycklig, hungrig eller mätt. En kropp som sover har ingen tid för sadana sensationer. Sa dina lätta fingrar över min kind i en fragande beröring och jag drivs över gränsen in i vakenheten - till dig.

Igar var en kväll och sekunden da vi stiger innanför dörren gar jag direkt in i duschen medan du gör te, som vi inte kommer att dricka. Vi har fler tystnader än vanligt emellan oss och ju mer vi inte talar om desto viktigare blir dessa rutiner - de som bekräftar att jo, vi hör tillsammans trots allt. Vi släcker alla ljus och sätter oss i soffan med händerna kupade kring varma tekoppar. Du lutar dig tillbaka mot mitt bröst och jag följer rynkorna i din panna med avslappnade fingertoppar och vill grata, men kan inte. Det har varit svarare än nagonsin de senaste veckorna och i takt med att det oundvikliga närmar sig blir vi ömmare och ömmare mot varandra.

Imorgon är en dag och pa vägen till bilen vänder du dig till mig, plötsligt allvarlig, och tvingar mig att lova att avsluta min utbildning. \"Jag vet att mycket har hänt\" säger du \"och jag vet att det är mitt fel att ditt liv ser ut som det gör nu, men förlora inte riktningen, inte nu - inte när du är sa nära\". Jag försöker protestera, vikten av utbildning är nagot vi aldrig kunnat enats om. Du, som är akademiker ut i fingerspetsarna och uppvuxen i ett land där utbildning öppnar alla dörrar, vill bara beskydda mig. Det löfte du avkräver mig bottnar i omsorg för att du vet att du kommer behöva ga, men Gud jag jobbar gärna pa Sibylla tills jag dör - om du bara stannar.