De som balanserar på livets kant,
frivilligt
smakar på evigheten litegrann,
men aldrig fullständigt

(lockelsen svår att motstå påstår dem)

för paradiset är vackert
sägs det
mest för att
radera den inneboende rädslan för döden

(en evighet på ett icke-vackert ställe
låter mindre lockande)

och världen är ju inte vacker,
har man konstaterat
inte nu längre
och kanske inte då heller

och alltför många tankar,
och logik
hos alltför många individer
ger näring åt
en kollektiv dödslängtan

paradiset borde
vara lite mindre vackert
och världen
bra mycket vackrare