Det känns som en evighet. Jag kan knappt tro att det är sant.
Tio år har gått och inte ett ord.
Inte ett telefonsamtal. Inte ett brev.
Ingenting.
Bara hat. Hat från min sida.
Ingenting från din.
Som jag har gråtit och längtat och önskat. Men ingenting.
Fortfarande ingenting.
Det känns svårt att se dig som en människa.
En person. För mig är du bara ett svek. Jag var bara barnet och du?
Vad var du?
Ingenting.
En far kommer du aldrig bli.
Kanske kan du bli mänskig en dag.
Kanske kan du till och med bli något mer än ingenting.
Jag måste bara sluta hata.
Det kanske är det som är problemet....
Jag vet inte om det går.