En stjärna faller, försvinner ut i ett okänt unviersum
Ljus som för flera miljoner år sedan slocknade når äntligen mina oförstående ögon.
Att finnas här, att se rakt in i dina vackra ögon
att kyssa dina mjuka läppar, höra din röst viska tre röda ord i mitt öra
att se dig kisa mot solen
och att känna dina starka armar omfamna mig gör allt det outforskade och mystiska meningslöst
Det får mig att irra bort i kärlekens labyrint
Det som var abstrakt blir plötsligt väldigt konkret och sunt förnuft avdunstar ut i atmosfären
Du förtrollar och jag låter mig förtrollas
Magi finns inte, men det slår gnistor om oss
Omgiven av kärlekens luddiga hölje ser jag på dig och sjunker, kan inte flyta mer.
Under ytan, i hemlighet har du och jag blivit vi