Det hade gått en vecka sedan Oliver befunnit sig i danslokalen, och det var nu återigen fredag.
Han hade inte glömt killen han mött. Han hade ännu inte kunnat förstå varför det kändes så annorlunda mellan dem, och han hade definitivt inte kunnat förstå varför killen gick så plötsligt. Oliver hade sina teorier, alltifrån att killen sett sin buss åka förbi utanför, till att hans föräldrar hade kommit.
Hela kvällen hade han stått bredvid Markus intill väggen och bara spanat ut i havet av människor som dansade. Han sökte med blicken efter Joakim, men utan resultat. Joakim var inte där.
Gatan låg mörk och öde då han gick framåt på den, mot sin lägenhet. Tystnaden var outhärdlig och han kunde inte hindra sig själv från att uppfatta varje litet ljud som antingen våldtäktsman eller mördare. För att behålla lugnet ökade han takten och såg rakt fram. Han siktade blicken mot sitt hyreshus och gick med raska steg, fokuserad enbart på sin dörr.
Väl framme vid dörren slog han in portkoden, svingade upp dörren och klev in i det varma och välbelysta trapphuset.
Han pillade fram sina nycklar ur sin jackficka och låste upp dörren till sin lägenhet. Sakta lät han jackan falla mot golvet då han gick in till vardagsrummet. Oliver lade sig ner på sängen och såg upp i taket.
Joakim var egentligen inte något särskilt, så han förstod inte varför hans tankar hade fastnat på honom. De hade ju dessutom bara träffats i ett par minuter, och knappt pratat med varandra. Men ändock jagade Joakim honom i hans tankar.
Det fanns en slags spänning över Joakim, något mystiskt. Han var inte alls som andra femtonåringar Oliver hade träffat, han var faktiskt långt ifrån vad andra femtonåringar brukade vara.
Han mindes Joakims svarta glänsande hår, hans mörka mystiska ögon, som såg på honom… Ett leende uppenbarade sig på Olivers ansikte då han tänkte på Joakim, och det växte i takt med att han tänkte mer och mer på Joakim.
Länge låg han i mörkret och tänkte på Joakim. Det enda som lyste var hans fönsterlampa. Den gav ifrån sig ett rött ljus som smekte de lika röda spetsgardinerna.
Slutligen somnade han in och möttes genast av Joakim i drömmen.

Klockan tickade på, och hade närmat sig 3.00 då Oliver plötsligt väcktes av att ytterdörren stängdes. Åh nej, har jag inte låst? Tänkte han förskräckt då han insåg att det kom steg sakta gående inåt lägenheten. Han låg blixt stilla, stirrade mot dörröppningen, och förbannade sitt hjärta som dunkade så hårt, att han var helt säker på att inkräktaren skulle höra det.
Plötsligt steg en helt svartklädd person in i rummet. Personen gick rakt emot sängen där Oliver låg orörlig. Hans ansikte doldes av huvan på den svarta tröjan, så Oliver kunde inte se vem det var.
Då personen stod endast en meter ifrån sängen böjde han sig ner på knä och drog av sig huvan. Oliver som varit helt skräckslagen fylldes genast av en stor lättnad, men samtidigt stor förvåning, då han insåg att personen var Joakim.
- Det är dags att åka, sa Joakim och pressade en våt duk över Olivers näsa och mun, och sekunderna senare somnade han återigen in.