Olivers huvud dunkade, och han hade en smak av metall i munnen. Sakta öppnade han ögonen och fick se att han befann sig i baksätet på en bil med tonade rutor. Joakim satt bredvid honom, men i övrigt var bilen tom.
Det var mörkt utanför, och en lätt dimma låg längs marken. Det enda ljuset kom ifrån en gatulampa ett par meter ifrån bilen.
Han reste sig sakta upp ifrån sin halvliggande position, men blev snabbt nedtryckt av Joakim.
- Jaså du har vaknat, bra, för vi ska nämligen talas vid, sa Joakim bestämt och log mot Oliver.
- Vad är det som pågår? Frågade Oliver yrvaket, och kände genast att han aldrig skulle ha vaknat.
- Förresten, jag ångrar mig, vi ska inte talas vid, jag ska tala och du ska lyssna, sa Joakim osäkert. Och det märktes tydligt att han inte var van vid att kidnappa personer.

Oliver såg på honom tvivlande, men ändå med en viss rädsla i ögonen. Aldrig hade han väntat sig att personen han drömt om hela veckan, skulle kidnappa honom. Men fast han befann sig i en väldigt förvirrad position, så kunde han inte hindra sig från att tänka på hur bra Joakim såg ut i skenet från gatulampan, och hur enormt fängslande hans ögon var då han tog på sig den här rollen som dominant.
- Okej, då börjar vi… Så här är det, du är speciell, och blir nu på sätt och vis tvångsintagen. Allt det här sker för en god organisation, och du är speciell. Och du får nu chansen att göra någonting gott, sa Joakim och ansträngde sig för att berätta på bästa möjliga vis.

Oliver såg på Joakims läppar då dom formade orden som kom ut ur hans mun. De var fuktiga och ljusrosa. Han ville inget hellre än kyssa dom. Pressa sina läppar mot hans, känna de mjuka rosa läpparna mot sina.
- Lyssnar du eller?! Sa Joakim skarpt efter att ha berättat ytterliggare om organisationen och varför Oliver skulle dit.
- Va? Ja… Ja, det är klart jag lyssnar, svarade Oliver och blev alldeles röd i ansiktet.
- Jaså vad sa jag då? Frågade Joakim och var säker på att Oliver inte skulle kunna svara.
- Du är speciell, och vi är en organisation, och det är något gott, svarade Oliver utan att ens tänka, samtidigt som han fortsatte beundra Joakims läppar.
- Du har ju inte lyssnat någonting… svarade Joakim uppgivet.

Oliver böjde sig snabbt fram mot Joakim för att kyssa honom, då Joakim lika snabbt drog sig undan, öppnade dörren och rullade ut ur bilen. Han såg på Olivers besvikna min då han stod på marken utanför bilen.
- Kom igen, du ska köra, för jag har inget körkort, och det har du, sa han och stängde igen bildörren.

Oliver klev förvirrad ur bilen för att sedan kliva in igen, fast denna gång på förarplatsen. Joakim hade redan satt sig på passagerarplatsen, och drog nu fram en inbyggd dator ur handskfacket.
- Ja vad väntar du på? Kör nu så berättar jag under färden, vi har långt att åka, sa Joakim och började knappa in lösenord på datorn.

Sakta lämnade en svart BMW parkeringen vid tågstationen. Olivers huvud väcktes plötsligt av frågetecken, och han ångrade att han inte lyssnat mer på vad Joakim sagt. Men i denna stund ville Oliver vara nära Joakim, han brydde sig inte om vart de skulle, vad de skulle göra, så länge Joakim var med honom.



///Nico Zasha Kroik