Oliver samlade ihop disken efter sig och ställde alltsammans på den guldfärgade matvagn som maten blivit lämnad på.
Han såg på sig själv i spegeln innan han tog sin tandborste och började borsta sina tänder. Med fräsch munhygien begav han sig sedan mot sängen för att lägga sig. Tröjan drogs av och föll mot golvet då det plötsligt knackade på dörren. Snabbt tog han upp tröjan igen och öppnade dörren. Till Olivers stora förvåning stod Joakim i dörrkarmen, med vit skjorta, uppknäppt vid halsen, svarta jeans och ett par stora röda solglasögon. Hans hår glänste av hårgelé då han böjde ner huvudet och såg på Oliver ovanför solglasögonens kant. Ett stort leende uppträdde på Olivers ansikte, vilket gjorde att Joakim genast förlorade allt mod han samlat på sig, och genast föll tillbaka i sin blyga personlighet.
De stod tysta i ett par sekunder innan Joakim upptäckte att Oliver inte hade något tröja på sig. Hans vältränade mage var fullt synlig, och Joakim blev genast röd i ansiktet.
- Kom in, sa Oliver för att bryta tystnaden, och tog på sig sin tröja medan han vände sig om och gick tillbaka in i rummet.

Joakim gjorde som han blev tillsagd, och stängde dörren efter sig. Oliver slängde sig ner i sängen, och satte sig lutande mot väggen.
- Jag hade inte väntat mig dig, sa Oliver och log stort mot Joakim.
- Nej för fem timmar sen, hade inte jag väntat mig att jag skulle stå här heller, svarade Joakim och satte sig ner i fåtöljen.
- Vad fick dig att komma hit då? Frågade Oliver och väntade sig att Joakim var här i ett ärende som vanligt.
- Nja, inget särskilt… Ville väll göra dig sällskap, sa Joakim och log tillbaka mot Oliver.

Oliver fylldes med en glädje inombords. Joakim tyckte om honom. Även om det bara var som vän, så tyckte Joakim om honom.
Han gick fram till radion och satte på Lugnt FM på låg nivå. Och gick sedan tillbaka till sängen igen. De satt i ett par sekunder och bara tänkte.
- På vilket vis är man speciell? Frågade Oliver plötsligt.
- Du, det är det nog ingen som vet förutom Danni. Jag tror inte ens att man är speciell, jag har aldrig sett något speciellt med någon, svarade Joakim.
- Så du har aldrig fått veta vad som är speciellt med dig? Frågade Oliver och såg tveksamt på Joakim.
- Nej… Fast det vore kul att få veta varför just jag skulle kidnappas, det tycker jag, svarade Joakim och såg ner i golvet.

Återigen satt de tysta. Länge satt de tysta innan Oliver plötsligt klev upp och drog med sig Joakim till sängen. De satt bredvid varandra, lutade mot väggen. Joakim tog Olivers hand i sin, och vände huvudet mot Oliver som redan såg på honom.
Han ville så gärna kyssa Oliver, säga till honom att han är älskad, tala om för honom hur underbar han är. Men modet svek Joakim om och om igen, och han visste att han aldrig skulle våga. Och även om han skulle våga, varför skulle Oliver vilja ha honom? Varför skulle Oliver vilja ha en två år yngre person som dessutom var kille?
Han hade precis gett upp hoppet då Oliver plötsligt kysste honom på kinden. Snabbt fylldes han av värme. Det ställe där läpparna nyss varit, kändes heta, och hettan spred sig som en ilning i Joakims kropp. Hjärtat började slå dubbelt så fort. Bröstkorgen kändes alldeles för trång, och någonting inom honom släppte taget, för sekunden senare flög han på Oliver. Pressade hårt sina läppar mot Olivers.
Joakim tryckte omkull Oliver, och låg nu på honom, med Olivers tunga i sin mun, sakta virvlandes runt, samtidigt som Joakims händer sökte sig fram över Olivers kropp.
Joakims frusna kropp, tinades och väcktes till liv. Lustar han aldrig tidigare vetat om, släpptes nu lösa, och infann sig i varje bit av hans kropp. Lustar och värme pressades ut i hans fingertoppar, som befann sig, smekande Olivers kropp.
- Men Joakim, du har ju hela tiden avvisat mig, sa Oliver tyst då kyssarna började lugna ner sig.
- Jag vet, förlåt jag visste inte, svarade Joakim försiktigt och fortsatte kyssa Oliver.
- Visste inte vadå? Frågade Oliver förvånat och tryckte försiktigt Joakim ifrån sig.
- Jag visste inte att jag älskar dig, men det gör jag. Jag har aldrig älskat någon förut, men jag älskar dig Oliver. De känslor jag har för dig, är totalt obeskrivliga, och jag kan tyvärr inte säga mer beskrivande än att jag älskar dig. Och det är inte rättvist, för de tre orden räcker egentligen inte till för att beskriva min kärlek till dig Oliver, sa Joakim då han blivit borttryckt från Oliver.

Oliver såg på honom och log större än han någonsin tidigare gjort. Han reste sig upp och kramade om Joakim hårt.
De spenderade halva natten i varandras famnar, talandes om Joakims bestyr med kärleken, innan de slutligen somnade tätt intill varandra i Olivers säng.



///Nico Zasha Kroik