Stanna inte uppe och vänta på mig,
det blir nog sent i natt igen, kan jag tänka.

Tårarna rinner för min kind”
Och nu går det faktiskt inte att stoppa.

Jag gråter inte för att du hatar mig.
Jag gråter för att du inte ens vågar säga det till mig.
Jag gråter för allt vi gjort och allt vi haft.
Jag gråter för de tusen år som vi vart vi.
och för alla dagar och alla nätter.
(skavfötters hos dig och hos mig och lite överallt)

Jag gråter inte för att du vann (L)
Jag gråter för alla tårar du släppt för mig.
Jag gråter för allt lidande jag orsakat.
Jag gråter för din jävla poesi som jag tvingas läsa.

Jag gråter inte över poesin föresten.
Jag gråter för att jag tvingar mig själv att läsa den.
Jag gråter för att jag sviker dig, när jag läser den.
Jag gråter för att jag skriver egen fejk-poesi, men inte vågar låta dig läsa den.
(men det gör du kanske ändå, och då gråter jag för att inte ens det spelar någon roll längre)


Jag gråter inte för att vi inte längre skrattar ihop.
(för det gör vi sorgligt nog)
Jag gråter för att du inte menar skrattet.
Jag gråter för att du inte menar förlåten,
men ändå säger dom.

(och jag går på det gång på gång
och tror att vi skrattat allt bra igen)

Jag gråter inte heller för att allt kommer ta slut.
Dom tårarna är redan gråtna.
Jag gråter för dej, din familj och dina jävla djur som ligger begravda.
Det vet jag inte ens varför jag gör.

(och sen så gråter jag också för alla våra gemensamma kompisar om kommer försöka göra allt bra igen fast du inte längre vill det och jag som inte vet vad jag vill längre)

(och hon försöker desperat torka bort alla jävla tårar från kudden, men får ge upp och inse att dom inte går att torkas bort, för dom är såna fläckar som inte går att paniktorkas, dom måste torka bort av sig själv)


Jag hatar inte dig, jag hatar det du gör just nu.


(och jag brukade inte ens vara en person som brukar gråta)