Oliver böjde sig över den liggande Joakim, och kysste honom mjukt, samtidigt som hans hand letade sig in under Joakims tröja. Försiktigt drog han med sina fingrar över bröstvårtan, vilket resulterade i att det gick lustfyllda rysningar genom Joakim.
Plötsligt avbröts de av en knackning på dörren. Oliver klev motvilligt upp från sängen och gick bort till dörren.
- Hejsan! Sa Gina glatt då han öppnade.
- Hej, svarade Oliver, och försökte dölja irritationen av att hon kommit just nu.
- Jag tänkte, ska vi äta lunch tillsammans? Frågade hon och log stort.

Han såg bort på Joakim som sakta klev upp ur sängen och kom fram till dem.
- Javisst, det kan vi väl göra, sa Joakim och log tröstande åt Oliver.

Maries presentation av huset hade tagit ungefär fyra timmar, och klockan var nu 11, vilket betydde att lunchrushen fortfarande inte börjat.
De tog varsin bricka och började lasta på mat och dryck. Gina ledde dem till ett fönsterbord, och de började alla äta i tystnad. Oliver och Joakim såg varandra med kärlek i ögonen, medan Gina såg på Oliver och förundrades över hans mäktighet. I hennes ögon lyste han som en sann stjärna. En kunglighet med blått blod.
- Hur ser ditt rum ut, Gina? Frågade Joakim plötsligt och log mot henne.
- Mitt rum… Ja, mitt rum, det ser ut som… Ja, jag vet inte… svarade hon, uppväckt ur sina tankar om Oliver.
- Du vet inte? Sa Joakim och skrattade.
- Jamen det är väl som vilket rum som helst… Väldigt mycket artonhundratal, svarade hon och log mot honom.
- Hur ser erat ut då? fortsatte hon.
- Vi har faktiskt fått en svit, och det är väldigt mycket artonhundratal det också, sa Joakim stolt.
- Jaså vad trevligt, svarade hon och tog en tugga från sin baguette.
- Ja, mycket trevligt faktiskt, instämde Oliver och avbröt sitt ätande för att kyssa Joakim.

De åt färdigt i tystnad. Alla tre, begravda i egna tankar.
- Nej, vi ses senare pojkar, sa Gina plötsligt och log stort mot dem då hon tog sin bricka och försvann.
- Bara du och jag kvar, sa Joakim och vände sig mot Oliver.
- Vill du gå upp till sängen igen? frågade Oliver med ett stort leende på läpparna.

Joakim svarade inte, bara lämnade bordet, och drog Oliver med sig, med sin brinnande blick.

Gina gick snabbt framåt i korridoren. Log vänligt mot de hon mötte. Hon ökade takten och halvsprang fram till sin dörr, låste upp den med sitt kort, gick snabbt in och stängde igen dörren. Hon lutade sig tillbaka mot dörren, gråtandes. Sakta gled hon neråt mot golvet. Hon kände ett tryck mot sin bröstkorg, hon hade känt det så många gånger förut. Ett tryck av sorg. Tårarna rann snabbt nerför hennes kinder, och drog med sig det svarta sminket som tidigare inramat hennes gröna ögon. Hon dunkade huvudet i dörren samtidigt som hon ljudligt grät högre och högre.
Plötsligt ringde telefonen och hon kravlade sig gråtande över golvet mot telefonen. Hon tog ett djupt andetag, slutade gråta och tog leendes upp telefonluren.
- Hello, this is Gina.
- Hej Gina, det är Danni, jag hoppas lunchen smakade gott, sa han vänligt.
- Jadå, bättre mat här än det var i Trelleborg, svarade hon glatt.
- Vad trevligt, svarade Danni.
- Ja, vad har du på hjärtat, Danni? Frågade Gina.
- Jag sitter här och försöker planera hur vi ska lägga upp systemet med avdelningarna, nu då personerna här redan hade ett system. Och jag gör någon slags kompromiss, och blandar mellan deras system och det vi hade i Trelleborg. Som du vet så är Marie de Sauvage chef för informationen här i Le Havre, sa Danni.
- Ja, henne har jag träffat, hon visade oss runt, svarade Gina artigt.
- Precis. Och du var chef i Trelleborg. Så jag har bestämt mig för att du ska få bli vice chef på informationsavdelningen här, sa Danni vänligt.
- Vice chef? Sa hon chockerat.
- Ja, Marie är ju så pass bra som chef, så det blir bäst så, svarade Danni övertygande.
- Naturligtvis, svarade hon vänligt, men inombords skrek hon högt.
- Du är så förstående, Gina. Men det var bara det jag skulle säga, sa Danni.
- Självklart, vi hörs senare Danni, sa hon vänligt och lade försiktigt på telefonen.

Gina satt tyst på golvet. Stirrade ut i tomma intet med en död blick. Återigen började trycket mot bröstkorgen komma, och hon lät det strömma ut ur henne.
Tårarna rann och hon ställde sig upp på golvet. Slet tag i en blomvas ovanpå hennes skrivbord, och kastade den hårt in i väggen, där den krossades. Hon slet tag i ett litet bord, och lät alla saker falla av då hon höjde det mot skyn, för att sekunderna senare smälla ner det så hårt hon kunde i golvet.




///Nico Zasha Kroik