Öppnar dörren till restaurangen, sätter mig ner i hörnet
med fönster på vardera sidan. Just här tänker jag för mig själv!
Stod våran Tv.

Är inte längre kvar i restaurangen utan jag sjunker in i tankar och
som för mig tillbaka flera år i tiden, jag är åter liten och
är hemma igen.

Just där stod våran härliga blåa soffa där intill mannen,
som just är i färd med att baka vår pizza.
Bakom honom var öppningen till mamma o pappas sovrum.
Ser bort mot bardisken och just där var ingången
till vårat härliga stora kök som hade en härlig bakgård.

Där fann jag också tre små igelkottsungar,
där mamman låg död i en hink.
Kom ihåg hur vi i familjen försökte verkligen få er att överleva,
med nappflaskor och omvårdnad.
Vad vi inte förstod var att vi skulle inte ha haft er inne, utan haft er i farstun.
Ni klarade tydligen inte av inomhusvärme.
Ni levde endast bara några dagar, för att sedan en dag
när vi kom från skolan var ni borta.

Minns såväl hur vi satt där och tittade ner i kartongen på er tre små
igelkottsungar som låg där så tätt intill varandra och
såg ut att sova så gott.
Tårarna strömmade ner från våra kinder av att inte klarat av,
att ge er livet åter.

Plötsligt rycks jag åter tillbaka i tiden av att doften av härlig pizza,
placeras på bordet och syrran med undrande blick frågar:
Hallå vart är du någonstans då.

Jag skrattar lite gott medans jag börjar skära lite av pizzan och
berättar vad jag nyss satt och tänkte.
Vi började prata i mun på varandra och vi började öppet prata
om hur konstigt det kändes att sitta på en restaurang,
när det egentligen är vårat hem eller rättare sagt var.

Så kommer ägaren fram och säger lite lågmält!
Förlåt men jag hörde er berätta saker om detta hus,
eller rättare sagt vad som låg här innan. Ja det stämmer!
Innan det blev restaurang här, så var det vårat hem som barn.

Ägaren blev oerhört intresserad och frågade om han fick slå sig ner,
för att höra oss berätta. Tror vi satt där i flera timmar och
ägaren var snäll och bjöd på kaffe, efter maten.

Vi gick en rundvandring i restaurangen och jag och
syrran blev barn på nytt.
Här säger syrran! Kom du ihåg, här stod våran öppna spis och
det var då jag kom ihåg dig Bella.

En hund som familjen ovanpå hos ägde och så mycket roligt som du och
jag hade på bakgården samt att du ofta troget låg vid min sida,
när jag skulle sova. För mig blev du en mycket kär vän.
När porten råkade stå öppen, sprang du ofta efter bilarna,
ja det var konstigt att du överlevde dom gånger du gjorde det.

Sen gick vi bakom bardisken och där var ju vårat kök och
då mindes jag en fruktansvärd upplevelse som mamma och
jag var med om en gång.

Vi var själva den kvällen och mamma och jag myste
framför den öppna spisen och tvn.
Mamma säger: Ska vi inte ha lite godis som ligger i kylskåpet?
Jo det skulle vara gott svarar jag mamma och säger:
Att jag kan hämta det. Man är ju van att gå i mörkret inomhus och
jag tände aldrig lampan, utan gick rakt på kylskåpet och öppnade.

I skenet av kylskåpet och i min ögonvrå såg jag något skymta i köksfönstret.
Jag kikade och tappade godiset på golvet och skrek rakt ut. MAMMA!! HJÄLP.
Mamma kom springandes och undrade vad i allsin dagar är det frågan om.
Jag fick inte fram ett ljud utan stel av skräck pekade jag mot fönstret.
Där stod en man helt blodig i hela ansiktet och han viftade med armarna.
Men snälla gumman sa mamma: Det är ju bara vår granne,
något måste ha hänt.
Mamma går ut i farstun och öppnar ytterdörren och jag hör hur mannen säger!
Tack o lov att ni är hemma, har ramlat och slagit mig så illa.

Mamma säger till mig!
Hämta rena handdukar är du snäll gumman. När jag kommer åter,
sitter vår granne som har slagit sig så illa i ansiktet och
han säger till mig!
Förlåt lilla vän, att jag skrämde dig så mycket.
Var inte meningen att det skulle bli en sån här skräckupplevelse för dig.
Fortfarande lite skakig sätter jag mig ner och
begrundar mannen som skrämt mig så.
Han var ju gammal och såg faktiskt riktigt snäll ut.
Mamma följde honom hem efter att ha blivit rentvättad och omplåstrad.
Det var mest ytliga sår som väl var. Några dagar senare mötte jag honom
när jag var ute o lekte.
Han sa! Jag har nyss varit hem till er och till helgen ska ni barn få lite godis
att ha framför tvn. Sen tittade han på mig lite extra och sa!
Jag hoppas lilla vän, att du inte ska komma ihåg mig som ett monster,
utan att jag var bara i behov av eran hjälp.

Kom ihåg att jag tittade lite blygt på honom och sträckte min lilla hand och
gav han en liten smekning på hans rynkiga kind och bara log.
Kunde jag skymta en liten tår i hans ögonvrå av lycka
eller var det för att han kanske egentligen var väldigt ensam.

Så liten som jag var, kunde jag inte glömma just det ögonblicket och
bad mamma att vi kunde bjuda honom på mat någon gång.
Men lilla hjärtat sa mamma. Tänk om man skulle bjuda in varenda
människa man träffar, då skulle inte maten räcka (mamma log stort).
Nåväl han är ju vår granne, så varför inte någon gång iallafall.
Det blev några gånger han kom till oss och åt tillsammans med vår familj.
Kanske gav vi honom lite ljus i hans ensamhet sista tiden i hans liv.
För så liten som jag var kunde jag se att hans blick,
var mycket gladare den sista tiden i hans liv.

Aldrig har jag sett en ägare så full av beundran och
han säger medans vi sätter på oss ytterkläderna!
Nu tycker jag att det är ännu roligare att äga denna restaurang,
för här har det funnits mycket kärlek har jag förstått och stor värme.
Han ler och säger:
Jag kan nästan känna brasan bakom mig, som numera är vår bardisk.
Detta hus lever säger han och
ruskar glatt på huvudet. Räcker fram sin högra hand och
hälsar oss så varmt välkomna igen.

Det märkliga är att jag är tillbaka, kanske inte som det var förr.
Men mina promenader här i mina barndomskvarter,
känns i varje steg jag tar.
Så många lyckliga stunder med mamma o pappa o mina syskon,
som numera bor kors o tvärs i detta land.
Endast jag och min bror är kvar i vår barndomsstad.
Mamma o pappa har gått ur tiden, men deras minne och
den stora kärlek dom oss gav, finns inuti mig för alltid.