Med mina ögon fyllda av tårar,
ser jag genom luckan den svarta röken
Med samma ögon,
hälsar jag till svalorna,
till blommornas knoppar,
till morgonbrisens dofter.

Jag hälsar till den sjungande våren.

Trots att det i våra hjärtan är kall vinter,
vår sol ler inte,
våren och vår trädgård har vissnat.
Vi har nästan förlorat vårt hopp.

Vi som framför våra ögon,
sett svart rök dansa mot himlen.

Knoppar brister och jag är där.
Jag börjar gråta med glädje i hjärtat,
jag gråter i hela mitt väsen.

Så många år har passerat på fälten,
utan doften av blommor,
utan svalors seglande närvaro.
Månen har inte lyst
Solen har inte spridit sina strålar

Ondskan har brett ut sig,
i varje steg bar den med sig skräck.

Det viner i luften från rappen av eldpiskor.
Klangen hörs från bloddränkta sablar.

Ondskan som passerade är högljudd, ilsken
och befallande .
Vinden är fylld av giftig eldfängd rök,
genom varje andetag andas vi gift.

Tjock svart rök väller fram
Jag glömmer aldrig vad ondskan spridit,
hur den förstört glädje och lämnat kvar elände.

Tårar i bladens ögonvrår förhindrar dem
att se hur näckrosor dör.

Fientlighet – vad pågår i världen?
Vänlighet – försvunnen från vår jord

Ni trötta,
rädda människor på fälten.
Ni som är kvar i mörkret – i den begynnande våren.
Våra blommors önskningar är
att solen kommer till oss genom mörka moln.

Det är möjligt att hoppfulla duvor
med öppna välkomnade vingar landar.

I den kommande soluppgången
så vi frön och tänder rökelse.

Hälsa till svalorna
till blommors knoppar
till gräsets grönska
till morgonbrisens dofter.

Hälsa till den sjungande våren.

****