Jag var trött, jag var törstig
Längtan efter vila
Hade irrat länge i snårig skog
Nådde en tjärn
Det var vackert, så stilla
En kall och blek måne emot mig log

Mina lemmar värkte
Hjärtat mitt sprängde
Försiktigt smög jag fram
Till tjärnens kant
Ville släcka törsten
Som vrålade, brände
Jag tappade balansen
Kanten var för brant

Jag hann att se in
i ett par mörka ögon
en blick så förunderlig
den skrämde mig
Sen blev det iskallt
om nos och tassar
Jag trodde den besten
ville sluka mig

Vad såg jag i vattnet
Det var min egen spegel
Det insåg jag för sent
då jag långt borta var
Den hade skrämt mig grundligt
blicken jag mötte
När vattenytan stannat
fanns bilden inte kvar

© AnnaCarin Andersson -04