Jag känner en liten dörrmatta. Den får ta all skit och bara soppa upp. Ibland blir dörrmattan full. Men då blir den utkörd och skakad på. SKAKAD PÅ. Det finns visserligen dom som tycker synd om dörrmattan, kanske stannar ett tag extra, ordnar lite mer skit. Skrapar sina skor av alla problem för att skona golvet. Det är nästan-aldrig golvet som tagit skiten. Och sen är  det en, en enda som har ansvar att vasta den mattan en gång, på många gånger.  Då får mattan förhoppningsvis se lite friskluft och få bort dom flesta ogräsbaciller. En liten dörrmatta kanske blir full, det kan rinna över och den inte orkar ta mer skit. Ta ingen skit. Då är det golvet som får ta det, men då är det jättesynd om golvet. Det blir förmodligen putsat och bonat en extra gång för att den fått ta skiten. En enda gång, en enda jävla gång. Men dörrmattans femhundratrettisjumiljonergånger som den fått ta skiten, dom är det ingen som bryr sig om. Det är väl dörrmattans uppgift, att ta skiten.

Lets kill ourself, once again, because this is pathetic.