Det var när vi gick tätt tätt intill varandra
Som du tittade upp, snubblade med läpparna över orden
Och jag ville förklara att jag förstod
Alla ensama nätter som jag varit vaken alldeles för länge
Gått runt i cirklat och inte hittat tillbaka
Alldeles för sena mornar
Alldeles för trötta dagar
Och ensama nätter att vandra bort i cirklar och aldrig riktigt vara sysselsatt
Med det man vill

Det hade varit härligt om jag kunde hjälpa med att hålla med om
Ångest och frysna tår i sommarregn och sår i hjärtan som klappar för sakta som mist allt den haft och om rastlöshet och bortglömdhet och att alltid finnas för djupt inom sig själv och aldrig riktigt öppna sig och om att somna med magknip inför nästa dag i ensamhet
Om ångest
Om ångest

Jag räcker för lite för att göra någon annans dag bra igen
När minaegna ligger som grus på botten i havet och jag vet vad det kallas
Det kallas för att mist sin ljusning, mist sina drömmar och sina förväntning och hoppet och allt vad det skulle innebära
Och alla dessa tysta stela fönstren som alla håller stängda och ingen släpper luften in
För alla tomma ord och alla stela dumma meningar som jag slängt ur mig som jag egentligen inte ens borde tänkt
Sådana som ”jag älskar dig, jag älskar digverkligen” eller liknande
Det har samlats i mig igen och jag vet vad det kallas
För ångest
För ångest

Och att det skär i mig än som om det var svärd du kastade ur dig
Och det hugger i min mage när jag in ser att jag inte lämnat dig helt
Inte riktigt slutat tänka på dig

Det kallas ångest
Ångest.