Du vet, när jag redan ligger på marken, det är då.

Då du ska stampa på mig.

När jag kravlar iväg, skyler mitt ansikte.

Då ska du sparka.

Sparka ner mig, när jag redan är nere.

Du vet, när jag gråter.

(ja, för dig, för du är sorglig och sorg, för mig.)

Det är då du ska säga dom saker du brukar säga.

Som du vet sårar mig.

På mina blåmärken kan du slå.

På mina skrubb och skavsår, på mina blåa tånaglar.

Och skärsåren, snälla strö lite salt i dom.

Det svider.

Jag antar det.

Jag känner inte så mycket längre, tror du tog mina känslor.

Fast ibland kommer dom tillbaka, det gör ont, så ont.

Så behåll dom, snälla.

Och sen, du vet exakt vad jag menar.

Gör samma sak med min familj, mina vänner. Varför inte alla som jag någonsin träffat. För du vet att det kommer göra lika ont på mig.

 ^:^:^:^:^:^:^:^:^:^:^:

 Du vill  väl göra mig så mycket illa som möjligt, eller hur.?

Jag är rädd att du snart lyckats.

 

MEN JAG ÄR FAN HELLER RÄDD FÖR DIG.