Inneslutna i gutesäckens
kvävande mörker 
utan vare sig möjlighet
eller lov att se ljuset
andas vi åt varandra
för varandra
tills luften tar slut 

Resignerat försiktigt skrapar
våra naglar fram ett litet hål
stort nog för en enda ljusstråle
att nå in bärande syre
på sin dammkornskugga 
som ger fönyat hopp
om en överlevnad i oss

Avvaktande väntar vi
för att förnimma om det
är månens eller solens stråle som ser oss
pendlande mellan hoppets dag
och nattens förtvivlan
inser vi i glädjerus att huden glöder
ikapp med att rädslan falnar 
brister säcken av empatins krafter 

förvånade ser vi de fördömande
hoppa säck med ljuset i ryggen