Många år har gått,

tider då landen förändrats.

Magin har dött,

kallt stål har ersatt

det som en gång var.

I tornets skugga

bor människan,

liten och obetydlig,

frusen, kall, sökande.

Vidundrens tid är förbi,

enhörningar, drakar,

kentaurer och troll;

alla har de blivit chimärer.

I tornets skugga finns

inget sådant, endast mörker.

Det finns ingen regnbåge längre.

Alvernas sånger har ekat färdigt,

ebbat ut, blivit tystnad.

Hon som spelat på sin harpa av månstrålar

har för evigt slutat spela.

Kvar är musiken av stål mot stål,

monotonins upprepande slinga.