funderar stillsamt

angående det senaste

författarbråket i pressen...

varför anses det fult och undermåligt att
skriva så att gemene man läser och
kan relatera, för borde inte varje läst
ord vara en vinst för mänskligheten?

varför är det inte okej med mångfald -
att såväl Ranelidska, Brunnerska och
Läckströmska kan få existera i samma
tid och bredvid varandra?

varför känner sig (äldre..) män hotade
av unga framgångsrika kvinnor såhär
i början av det tredje årtusendet i stället
för att bjussa på sig själva och ge upp-
muntran och konstruktiv kritik?

varför ställer jag dessa frågor när jag
redan vet svaren på dem.....