En paradis-känsla det är.
Den första september är dagen,
jag sitter i solstolen här
och är av min glädje helt tagen.

Himmelen ovan är klarblå,
jag ser några vita spår
efter flygplan som synes så leksaks-små
då högt upp i rymden de når.

En lönn finns till höger framför mig,
till vänster kastanj och alm.
Mot himlen de mäktigt sträcker sig,
var växt är en egen psalm.

Rakt framför mig skymtar jag åkrar,
i guldgult, grönt och grått,
fält där bönderna tröskat
och även har harvat och sått.

Där borta bereder sig marken
för vila och växt till den vår
som nu endast finns i tanken,
det under vi ej förstår:

Hur fröet kan gro och växa,
till skönhet och näring och skydd.
Det borde vara en läxa
och göra var människa brydd.

Vem är det som ger oss all skönhet?
Allt levande, allt som dör?
Nog anar vi där en storhet
som detta till verklighet gör...