Hur länge skall mörkret från människans urtid förfölja mig?
Hur länge kan man hålla ut mot det som kallas för liv?
Men kan detta kallas för ett liv?
En fredagskväll med en grogg i ena handen och sorg i den andra?!
Med ett öga på världen och ett öga in i mörkret?
Med ena foten i logiken och den andra i tragiken?
Med tankar om livet, men önskningar om döden?

"I wish upon a star, please Satan, take me afar..."

Suicidiefantasier blandat med kärleksdrömmar, hopp och förtvivlan
är i det kroppsliga sinnebilden för min egen destruering.
Tjugohundratalet i all ära, men jag våndas över allt
och mina drömmar handlar oftast om självdråpet,
och min synd i livet, det som nu straffar sig
och drar mig ner i Hel.

Länge leve den hängde guden!