han har nog märkt de senaste veckorna
att hans förmåga att skriva
kanske börjar tyna iväg

han har alltid skrivit för sig själv
för att ha en ventil
där han får släppa ut alla sina känslor

och under en lång tid
så var han ensam och miserabel
han levde i ett ständigt mörker

kommentarer regnade på denna man
stora lovord och vackra kommentarer
ja, de kallade honom en poet

men han var nog aldrig en poet
han satte bara ord på sin smärta
och alla människor känner smärta

och det är lite komiskt
hur en underbar vändning i livet
kan förändra så mycket

för nog skriver han fortfarande
även om kommentarerna inte är i samma mängd
kanske så är det inte lika populärt att skriva om lycka

han vet faktiskt inte
kanske, kanske inte

men vet ni vad?

även om hans ord
inte når ut till samma mängd
så når dem iallafall hans älskade

för vem behöver kommentarer
när man kan få se
hur kvinnan man älskar
läser och börjar le

även om hon inte kommenterar i ord
så säger hennes ansiktsuttryck så mycket mer

de är ovärdeliga
det är det allra bästa
en poet kan få