Det finns ingenting
som hon avskyr så mycket
som ett tomt hus
när fönsterrutorna inte spärrar av något annat än mörker

hon vet
att det finns någonting utanför
men kvällen har lagt
en mörk dimma
som under svåra dagar
är gjord av kompakt svart is
under lättare dagar
frisk och kall mystik

hon fryser dygnet runt
hon är en levande död
en flygrädd ängel
hon är den skrattande apatin
och den leende sorgen

tiden och resurserna sinar i timglaset
hon behöver slå sig fri
men hennes drömmar vilar på en piedestal
som så länge varit nött och sliten
risken att allt raserar
finns ständigt där

och hon springer över asfaltens blomstrande dödhet
med den obefintliga friheten fladdrande i vinden
och hon gråter öppet
men inuti är hon stängd

hon smyger runt i gatuhörnen
och funderar på vad deras blickar
egentligen
betyder

hon lever med ett tryck över bröstet
och dimmiga ögon
som aldrig varit något annat än grå
och håret har alltid varit råttfärgat
hon har alltid varit halvkort
alltid halvfet
halvtrist

Ska hon någonsin bli någonting mer än en halv människa?