hon sa en gång att
himlen blev röd om natten
och att det fanns monster
i hennes klädskåp
som kröp fram när ingen såg

och skar henne i händerna

hon skrev en gång att
världen kunde delas i två
en bit åt mig och en åt henne
för det var så hon gjorde
hon delade alltid lika
och hon var delad själv
hon bar på en sjukdom
dom sa att den inte smittade
men dom visste ingenting
ingenting om hur två hjärtan
nästan kan föras till ett
och dom visste ingenting
om våra sena kvällar
samtalen till mitt i natten
hennes stora gröna ögon
som slutade lysa för att
allt var så jävligt runtikring

om jag bara vetat hur jag
kunnat hjälpa henne
så att hon skulle bli bra
slippa känna det där
hemska känslorna
att inte kunna äta och
sova för att det var någon
som hade sönder henne

hon skrev brev och försökte
förklara om den där känslan
som ständigt jagade henne
att det var som om någon
drog ner henne i ett svart mörker
som jag så tröstlöst
inte kunde förstå vad det var

förrän nu