Vilsna, du vilsna, vadan kom du tillbaka
Med välkända mäktiga röster från förr
Så torde jag stadd att din gärning bevaka
Samt fösa din ande mot farstu och dörr

Arma, ack arma, du angriper liten
Du hören till trots hans gnyende gråt
Då du ålägger själen med svidande viten
I skepnad av gunst och rättrogen såt

Halmstrå, mitt halmstrå, du må mig ej svika
Ity bördan och oket som hjärtat mitt bär
Städslar att vågskålar väga så lika
Att jag uppvägs på uns inpå grammet sånär

Ruelse, ruelse, du som binder den snara
Som stramar så ont, som trycker mitt bröst
Säg kunde du icke för stunden blott vara
En välbunden krans av lindring och tröst