när jag ser mig känns det
som om jag aldrig lyckats öppna ögonen

i stillheten finns visshet att jag funnit svar
men också frågan vad som hade kunnat vara

en is som gjutits i mig
vad kan jag göra för att smälta den?

är lösningen att sjunka igenom
eller att söka mig mot land?

denna plats
denna vistelse
detta mellanrum
av mönster
av längtan efter liv och död

kanske är jag nära nu
ett genombrott
kanske är jag långt ifrån
och sitter fast i substituten