---
Dina knutna händer vilade tungt i ditt knä och du andades in, som för första gången i ditt liv.
Två saker skiljde dig från resten av folkmassan den kvällen.
Det första var vad din blick vilade på. Himlen intresserade inte dig som den gjorde resten av folkmassan.
Din blick vilade på människorna som stod framför dig och dina ögon lyste inte så mycket av nyfikenhet som de gjorde av visdom och sorg.
Du sänkte blicken till föremålet du lagt i det fuktiga gräset framför dig. Det här var den andra saken som skiljde dig från allt annat den kvällen. Det var en gammal bok. Dess omslag var slitet och bokens titel var utnött av för många nyfikna fingrar.
Skriften som fyllde sidorna var skriven av en hand som tillhörde en man, vars språk inte många talade.
Vem som helst kunde gå över gräset, fram till dig och dina knutna händer och öppna boken.
De skulle kunna försöka läsa den från första sidan, från mitten, från sista sidan, baklänges eller framlänges. Men de skulle inte bli ett ord visare av det.
Du hade läst boken, från pärm till pärm, flera gånger. Du var tusentals ord visare och det gjorde dig till allt annat än vem som helst.
Du förde blicken över folkmassan som om du, med bara en blick, visste allt. Som om de inte skulle kunna tänka en enda tanke som du inte redan förutsett. Som om varje rörelse de gjorde, redan skådats av ditt öga tusen gånger om.
Som om du var ett steg före livet själv och varje andetag de drog var en gåva från dig.
Dina tankar började vandra och ditt tomma hjärta fylldes av en obotlig uppgivenhet.
Din ena hand vilade nu utsträckt i det våta gräset.
En ung flicka stod en bit framför dig. Hennes ansiktsdrag var som utsatta på en konstnärs vackraste porträtt och hennes ansikte speglade ingenting annat än skönhet och oskyldighet. Hennes hud var vit, färglös.
En tår föll ner för hennes kind, porträttet suddades ut och hon slöt sina ögon.
Din blick flackade.
Du slöt dina egna ögon, för bara en sekund och luften fylldes av rädsla.
Folkmassan började röra på sig, deras armar gestikulerade mot himlen och de utbytte vilda diskussioner.
Rädsla.
Men du var aldrig rädd.
Du öppnade ögonen mot den stjärnfyllda himlen. Den var vacker, det hade du aldrig förnekat.
Du sänkte åter blicken mot folkmassan. Du såg hur deras ögon utvidgades och deras munnar slets upp, likt öppna sår och ur dem flödade skräckfyllda skrik.
Massan skingrades och folk sprang så fort benen bar dem, åt olika håll.
Men du satt kvar, du visste. Du visste att det inte fanns något att springa till längre, inget att springa för. Dina ögon riktades åter mot himlen. Du såg hur stjärna efter stjärna blinkade till och slocknade.
Himlen var till sist ingen himmel längre, den var inget mer än en gapande, svart avgrund.
Du satt kvar i gräset.
Du öppnade din knutna hand. I den vilade en grå sten som du kastade så hårt och långt du kunde. Stenen trängde genom tystnaden och svaldes av mörkret.
Din hand vilade nu på boken framför dig.
Du öppnade den och bläddrade fram till sista sidan.
Du viskade sidans sista mening tyst för dig själv som ett mantra, om och om igen.
Du var ensam nu.
Boken föll ur ditt allt svagare grepp och din rygg rörde nu vid det våta gräset.
Du stirrade upp i det dominerande mörkret, det slukade dig.
Du sträckte dina händer mot avgrunden och du andades ut, för sista gången i ditt liv.