Hon sänkte sin kropp ned i sängen
för att
genast sköljas av vågskum
Mjukt lindade lakansoceanen bar hy i bomull,
böljor gav forsande vika,
sänkte sig i rodnande salut för hennes tyngd

Han band sina fingrar i hennes och
runtomkring dem
på dunbolsterbädden
sträcke sig ett
stelnat stormhav av skrynklor mot världens ände

Man sade ju i och för sig
att
världen saknade kant
men denna gång hette den
sängstommen Dalselv

Han förde hennes hand i sin egen och
knogar log skälmskt ur dess gipa;
över livlösa böljor som vädjade om vind när
de stelt omfamnade deras kroppar

Så hon kysste hans
panna och frågade
om de skulle få havet att storma