Jag vandrar runt i ett helvete, ensam och utan dig.

Det var för att jag inte längre kunde fråga dig men det var för att du ändå aldrig svarade.
För att jag inte längre kunde titta in i dina ögon, men det var för att den blick du gav mig var fylld med tomhet.
För att jag inte längre kunde röra vid dig, men det var för att din kropp var kall med mig.

Jag vandrar runt i ett helvete, ensam och utan dig.

Det här hade jag vetat, det här hade jag förutspått.
Från första sekunden till den allra sista så hade jag förstått.
Jag hade fått ledtrådar och nästan hela svar men innan det visste jag också.

Jag vandrar runt i ett helvete, ensam och utan dig.

Många gånger har jag försökt ta mig ur denna knipa, men ändå alltid gett upp.
Försökt ta mig fram och klättrat och kämpat, men ändå alltid lyckats ramla ner.
Nästan varje dag har jag krälat på mina bara ben, men alltid glidigt tillbaka.

Jag vandrar runt i ett helvete, ensam och utan dig.

I drömmarna skulle mitt hjärta leva av din värme.
Jag skulle vara vid din sida igenom nattens kyla.
Aldrig skulle något kunna skymma blickarna vi ger varandra.

Jag vandrar runt i ett helvete, ensam och utan dig.

Men om jag någon gång lyckas ta mig till himmelen så vet jag att det kommer bli med mina fötter på dina axlar.