stod jag, bra länge också, kände näsvingarna fladdra i sina försök att identifiera stanken som omgav mig, kände hur näsan skickade desperata signaler till min hjärna, begärde förstärkning men fick ingen hjälp, för jag hade lyckats stänga av den delen av min lömska hjärna som sysslade med identifiering, den delen av kontoret som handlade de ärenden som hade med min själs mående att göra, jag skickade hem alla i ett tidigt skede - fick dem att göra helg i bildlig mening, jag låste dörren

gick vilse på min väg hem

   bara det är antagligen en bedrift i sig men inte desto mindre som en våldtäkt på mitt själsliga inre, ja allt det där lyckades jag företa mig under lång tid, jag trampade omkring i avföring som steg högre och högre upp längs mina bara ben, jag förstod inte, vägrade förstå de starka signaler som min alltmer desperata kropp skickade med alla till buds stående medel, orden lyssna och snälla och förstår du inte och hör mig och det gör ont och....

tills

  NÅGON fick fatt i en tråd av min själ som jag glömt kvar, kanske på jobbet, kanske i en text jag skrivit, kanske på andra sidan Jorden och denne någon började metodiskt nysta, nyfiket och mjukt, lindade sakta snörstumpen runt sitt finger, denne någon log mot mig, skrattade mjukt och såg mig tills jag avtecknades och fick form, såg och lät mig framträda som den Jag alltid varit men inte vågat vara, denne någon bekräftade mig, människan i mig, kvinnan i mig, själen i mig, anden i mig

jag grät

   äkta förtvivlade tårar föll för första gången på mycket länge längs mina kinder, jag och min själ - vi grät ikapp, vi kände hjärtat bulta i våldsam upphetsning över att jaget äntligen blev sett och bekräftat för den jag alltid varit och alltid kommer att vara hur mycket jag än kommer att utvecklas, i vilken riktning som helst, under mina resterande dagar i livet, och när jag gråtit klart kände jag friden sprida sig inom mig, jag kände hur min auras fält började att pulsera i skimrande färger, hur det som var jag spred sig utåt, som ringar på en speglande vattenyta, som en varm utandning på vintern eller som ett lyckligt barnskratt på badstranden under gassande sommarsol

jag grät inte längre

   jag påbörjade min läkning, helade mig själv, letade och fann alla fragment av mig själv som jag strött omkring mig i mitt liv, hittade med stort nöje undangömda bitar som skrek av glädje i återseendets vackra sken, jag dansade och log, spred min kärlek vidare - återigen som ringar på vattnet, jag njöt när allt det varma som kom från mitt innersta påverkade människor i min omgivning, det var njutbart - så njutbart, jag lyckades äntligen älska och bekräfta andra, hitta detta inom mig själv för att dela med mig av, glädjen finns fortfarande kvar och jag vet att den inte kommer att lämna mig igen - vi hör ihop vi två, jag och min tacksamma själ - vi bildar en enhet

tack, vännen!