Havet fanns alltid där

var än fötterna steg fram
slutade det med
att de ändå till sist nåddes av det där dånet
av böljande vågor

av de där vattenmassorna

som fick dig att trampa sand
känna snäckskal mellan tårna
alger och havstång slingrande längs vristerna
småsten och gamla glasbitar under fotsulorna

Det gick inte att komma ifrån
och du tyckte att det ändå var
så sorgligt och vackert
och komiskt på något vis

att du bestämde dig
för att stanna kvar där
precis vid strandkanten
med resterna av ditt liv