Idag är det kallt, - 11 grader,men vindstilla.Vargarna känns så nära genom ylandet.Så nära att man skulle tro att dom finns ute i hästhagen,precis som när vi hade hästarna där....Jarri ylar med och verkar ha hur kul som helst!



Vad gör jag ifall vargen kommer på riktigt?



Här sitter jag faktiskt ensam,mitt ute i skogen,med vargar omkring mig.Björnhunden klarar inte av att vara inomhus med den värmen som behövs för att jag inte ska frysa.

Han gillar kyla och hans päls är så fin när han rullat sig i snön.

Det vita blir bländande vitt igen och det svarta rent och blankt.
Jag vill inte ha honom röd av blod,men det kan bli så en dag.

Jag hoppas bara att gamle Lord indikerar om att nåt som inte hör hit finns inne på gården så jag hinner ut med bössan.

Och jag hoppas att Jarri har förstånd på att gömma sig inne hos grisen,för en gris är inte lätt ens för en varg att tampas med ; Bert har utvecklat finfina betar!

Kanske det är tur att vi i vårt oförstånd inte tagit bort rötterna till dessa ständigt växande tänder.Kanske det har en mening trots allt!

Ibland längtar jag efter att Lars-Erik ska bli pensionerad så vi kan fullfölja våra planer ; att låta nåt av barnen ta över detta vackra hus och vi själva skaffar en liten 2:a med altan,invid vatten.....

Då slipper jag oroa mig för dessa vilda odjur som bosatt sig här i Bullaren.

Iofs har länstyrelsen gett oss lov att försvara våra djur och oss själva,samt att viss skyddsjakt ska införas här.
För här finns det vackra,men livsfarliga vargar som inte är det minsta rädda för oss människor!
Och det är ganska många.....