Jag är ett vapen. Ett skimrande , blankt vapen. Du håller mig mot din axel. Din hållning är rak. Din blick är förväntansfull. Stolt. Du smeker mig.

Så går vi. Skott efter skott passerar mitt lopp. Lera smutsar ner min kolv. Du håller mig hårt. Trycker mig mot ditt bröst. Din blick har förändrats, har sakta blivit grumlig.

Du släpar, drar mig fram. Du kan inte göra dig av med mig. Jag är din börda och din enda väg ut.

Du matar in kula efter kula. Det finns de stunder när du tycker att vi är oslagbara. Stunder då dina ögon är vidöppna, men din blick tom. Stunder när vi bara springer och skjuter, skjuter och springer. Så finns det stunder när du bara kryper ihop i en hög och skakar så mycket att jag blir helt obrukbar. Meningslös.

Hur du ändå släpar oss framåt. Vidare. Mot vad?

Nu finns det bara smärta kvar i din ögon. Det du har sett, bör ingen se. Det vi har gjort, bör ingen göra. Ändå har du sett det. Ändå har vi gjort det.

Du snubblar. Faller. Dina fingrar förlorar sakta sitt grepp om mig. Du är död, men jag finns kvar.