Poeter.se logo icon
Redan medlem?   Logga in




 

Febrilt letande

Genom den täta dimman
ser jag dig
trippandes på tå
längs avgrundens skarpa kanter

Febrilt letar du
efter återstoden
av dig
det du så väl behöver

Rädslan når mig
där jag står
oroad
medveten om
vad fallet innebär
om du snavar

Kylans vingar
sprider sig
kring min nakna kropp
då jag ser
dina späda fingrar

så hårt dömande

Mödosamt
försöker jag nå
din blick
genom mörkret

Vill leda dig
på rätt väg igen
Vill hjälpa dig att finna
det du söker

Hör du
mina stumma viskningar
mina försök
att överrösta
dimmans täthet?


Vindens fukt
leker med dina lockar
får dem att krusa sig

Du liknar en ängel
mitt i detta helvete
trots din bräcklighet

Varför
ser du inte
denna vackra gestalt?
Varför
dömer du dig
så hårt?


Du bär mina ögon
min frusna kropp
mina spruckna läppar

min sorg i ditt bröst


Hoppet ligger där
framför dina sköra fötter
dolt i dunklet

flyttar sig
för varje steg du tar


längs avgrundens skarpa kanter




Fri vers av Almaz
Läst 529 gånger
Publicerad 2005-05-22 18:06



Bookmark and Share


  Rublev
Din underbara dikt har en rad (i tredje stycket) där formen är lite oklar och knölig:
"om fallet det innebär"

sammanhanget är:
"oroad
medveten
om fallet det innebär
om du snavar"

Vill inte ge dig ett förslag. Bättre att du prövar själv. (Men kör du fast så hör av dig) Tror det räcker med tre ord...
2005-07-16

  Rublev
En vacker, stark och smärtsam dikt! Den berör mig djupt. Anar att diktens jag och diktens du är samma person. Eller två vänner som står varandra väldigt nära. De sista raderna har en särskild lyskraft. Om hoppet, dolt, men så närvarande, så lyhört för den minsta rörelse...
2005-07-16
  > Nästa text
< Föregående

Almaz
Almaz