-Ta det lite försiktigt med den där så det inte flagar färg i hela lägenheten, säger jag.
-Ja, ja, det är väl inte så farligt, svarar du tillrättavisande och jag replikerar utan att överväga.
-Du ska inte tala om vad som är farligt eller inte.

Så blir du då sur igen.
Som så många gånger förr.
Naturligtvis säger du inget, för du har ju inget språk, i vart fall inte just det språket.
Men det känns i luften.
Det syns på dig.
Du blir stram och tyst.
Signalerna tyder på kränkthet.
Där ryms även en fingervisning om att det är tid att skämmas.

Skam som bot för otacksamhet.
Otacksamhet som namn på egen vilja.
Alltid samma visa.

Förbannar beroendet.
Behövde jag inte hjälpen behövde jag inte utsätta mig.
Då kunde jag blunda för din språklöshet.
Den som gör även mig stum.
Som får mig att inte säga allt det där som skulle behöva sägas.
Allt det där jag aldrig skulle få något svar på.
Och vars uteblivna svar skulle leda till en övermäktig skam.
Kunde skita i din självcentrerade världsbild där hjälp är något som ges snarare än fås.
Uppmärksamheten över givandets handling som viktigare än att ett behov blir tillfredsställt.
Maktordningen där stark har rätt framför svag.

Tar en klunk vatten och harklar lite diskret för att inte visa min upprördhet.
-Men då är det väl dags att dricka lite kaffe, säger jag.
Finner någon nonsensfråga att ställa.
Tar mitt ansvar att reparera den reva i stämningen som jag orsakat.
Det oförlåtliga i att vilja.