Jag klädde mina ben

med mjukaste silke

som vassen som rodnar

i höstsolens glans

Min mun jag befäste med rodnandets ´färg

sedda med ögon med skugglik nyans

Med handgriplighet fick penseln min fara

på naglarnas flyende ytor

De kläddes i rött som rallarrosbarn

som glödande kol när brasorna falnar

Så var jag kvinna, både ute och inne,

när längtan blev ett, i mig och mitt sinne

Så var den kamp som stred i mitt inre:

Välsignad och över, för skamligt begär

Och i minnet fångas det som äkta har varit

och det bleknade falska till graven har rest

Ty livet är kort för den som ej lever

och evigt för den där tiden ej finns