Det där röda, hårda och hjärtskärande
som följt mig sedan barnsben
som en andra hälft
av tyngre materia
gömd bakom vardagsmanteln
börjar nu sakta
att ändra färg
form och storlek
till något som jag kan se
beröra och lyssna till
till något som jag kan vara hos
utan att sluta andas

och det dunkla hjärtat
slår lite lättare
den skygga blicken
ser klarare

axlarna faller
och läpparna ler