Från mörk dyig botten
pressas den fram
ur djupa kärnar
och grumligt damm

De frågar sig
om sagan om solen är sann
det gytter av stjälkar
som klänger på varann

Äntligen vid ytan
den ut bladen brer
får solens kraft
att orka mer

Med rötter
i leran som nära
kämpar den vidare
för att inte förtära

Och här uppe
bildas en knopp
färgstark och spröd
och symboliserar hopp

Den öppnas sakta
fri för en dag
uppfyllt av nuet
glömmer att den är svag

Den minns inte
att stjälkar fått streta
och får se
vad rötter aldrig får veta

Så föder den nytt liv
i solens ljus
vajande på vågor
till vassens sus