Jag visste inte att man kunde förlora sig själv.
Men det känns som att det är det jag har gjort.
För när jag vaknade en morgon så fanns jag inte längre.
Jag fanns ingenstans.

I vild panik började jag leta efter mig själv.
Och gud vad jag letade.
Under bord och stolar.
I skrymslen och vrår.
Jag vände till och med ut och in på alla mina fickor.
Och plöjde igenom alla mina lådor.
Men jag fanns ingenstans.

Så jag tänkte att jag kanske hade krympt i tvätten.
Så jag tömde min tvättkorg.
Och mina kläder dansade runt i rummet.
Då jag frenetiskt letade efter mig själv i smutstvätten.
Men nej där var jag inte heller.

På min irrväg genom min lägenhet sprang jag förbi spegeln.
Och jag blev förskräckt då jag inte såg min egen spegelbild.
Herregud, jag är verkligen borta.

Så i ren desperation sprang jag över till en vän.
Och frågade om hon hade sett mig.
Hon förstod inte vad jag pratade om.
För hon såg mig ju klart och tydligt förkunnade hon bestämt.
Jag tittade misstänksamt på henne.
Och hon tittade på mig som om jag vore galen.
Så jag traskade hemåt.

Hur kan hon se mig när jag inte ser mig själv?
Hur kan hon uppleva att jag finns när jag inte hittar mig själv?

När jag kom hem kände jag mig trött.
Det är jobbigt att leta efter sig själv.
Ansträngande.
Energikrävande.
Och jag är så trött.

Jag kanske kan fortsätta leta imorgon.
Eller i övermorgon.
Eller nästa vecka kanske.
För jag måste hitta mig själv.
Snart.

Innan jag försvinner för alla andra också.