Det jag ville det ville du ej.
I famnen den vida runt världen sluter.
I striden i tiden lär vi att älska och inte förstöra.
Tavlorna är byggda enbart för dagen, men livet är evigt just nu. Öppen för anden vi går dit du vill.
Gör dina gärningar stora som små. Det lilla vi gör det gör vi inte var för sig. Någon annan förmår vi inte älska förutan dig.
O kärlek så ljuv och likaså smärtsam, låt den drabba just mig.
2 de var som förberedde både folket och Jesus själv, att lära sig om livet på jorden. De kunde ju redan Orden.

Orden dansar runt huvudet och öronen uppfattar inte innebörden.
Kanske är den gladast som inte hör dem!
På caféet sitter många och pratar både allvar och strunt. Vilket som är vad spelar ingen roll. Det är båda lika sunt. Låt orden rulla som en boll.
Folk kommer och går styrkta till kropp och själ. Kanske någon går med elaka skoskav på sin utskjutande häl.
Skymningen smyger sig fram utanför, men här inne är det varmt trots det obegripliga sorlet. Smygande är det ingen som skymningen stör och alla sitter med sin kopp på bordet.
Många kunde lika väl tala andra språk, men som av en slump har de hamnat på samma stråt.
Förståelsen är lika med noll. Nå, var har vi då vår boll?
Kristallampornas prismor bryter ljuset och sänder ut tysta strålar som talar mer.
Det är en glimt av himmelriket, i dem vi ser.

Musikläraren är stamgäst här på fiket. Det är bra för då håller han sig på rätt sida om diket.
Kommer alltid först och inväntar sin fru. Hon borde förresten snart vara här nu!
Samlar inspiration kan jag tro. Inspirationen som blir en bro. Spelar sedan glatt på sin fiol och lär sina skyddslingar att dra stråken rätt. Var och en på sitt individuella sätt.
I musiken, vad är rätt och vad är fel? Jag kan älska allt för min del. Bara det är stämt och inte mig stör, för jag är utrustad med ett absolut gehör.
Om felan inte felar och låter tilltalande, så är det nog. Vad ”fint” är vet enbart lyssnaren och den som i stråken drog. Alla vågar inte sticka ut och spela en vals utan slut. Tänk om någon vågade oss ge så mycket av sig själv! Då skulle jag le.

Någon blåser på kaffet för att det inte ska bränna. Tänk om det vore så lätt att kurera känslor som vi inte vill känna. Känslorna river och sliter och drar, likt dragspelet med sin veckade bälg.
Man drar åt ett håll för att komma till moll och ett annat för att komma till dur. Men hur gör man, ja, hur?
Att spela ett spel så att budskapet går fram, är en gudagåva som kommer direkt ur livets ram.

Nu går flickan som nyss satt och skrev ett kort. Hon skyndar iväg. Var nog klar med det hon ville få gjort.
Tänkte om hon lyft blicken mot prismornas höjd!
Då skulle hennes ryggrad inte vara så böjd. Hon skulle sträcka på sig och våga se. Att livet vill att alla ska le.
Le åt livet i alla dess former, vi behöver det när det inte följer kärlekens normer.

Musiklärarens fru dök just upp. Hon kommer till sin man för att stärka sin kropp. Med kaffe och fika de gör sitt eget lopp. Tror att de diskuterar hur de ska spela. Hon på pianot och han på sin fela. Tillsammans inför publik, de gör människan väldigt rik.
En ton som ljöd kan aldrig bli exakt den andra lik.
Rik på njutning och allt vad där tillhör. Kanske de spelar till en sjungande kör?
Dessa människor ser inte spända ut. Nej, inte som flickan som gick ut förut. Kunde de inte sitta med varann ibland. Tänk om de ville ge till flickan sin hand.
En hand för henne att hålla i. När livet är tungt och allt rusar förbi. En stilla stund med piano och fiol, skulle kanske bli nutidens största idol?

En mamma sitter vi ett bord och har ett 6 månaders barn sittande i egen stol. Mamman läser och skriver och drömmer kanske om i fiol. Då var hon ensam och ingen liten att se till och vet ni vad?
Jag kan se att hon är väldigt glad.
Ja, ungen sitter alldeles still. Hon har kommit underfund med hur allting går till. Hon tittar på alla som går förbi och i alla tanters ögon hon drunknar i. Den ena stannar efter den andra. Ja, så roar sig mamma och barn med varandra. Ett ypperligt sätt enligt min smak. Mamman har barnvakt mitt under en tenta och nattvak. Barnet mår så gott med både folk och sin mor. Hon roar dessutom den som är stor.
Så bär mamman brickan till sin plats och var finns då dottern om inte på hennes axel. Ögonen är vidöppna och armarna viftar där hon sitter tryggt på sin bakdel.
Med huvudet så högt upp ser barnet så lyckligt ut. Ja, de är lika harmoniska nu som förut. Så lämnar också de caféet.

Jag sitter kvar och väntar på mitt uppdrag. Vi har bestämt träff
här på café Landings idag. Att han är försenad har jag förstått, men vad gör väl det. Jag har inte brått.
Jag sitter här och skriver och filosoferar, så tråkigt har varken jag eller de som serverar.
Så kommer han då som jag väntat på. Han är vit och jag är svart.
Ja, jag tror att det är så. Eller hur är det nu med den saken?
Vem bryr sig och han är timid och håller mig vaken.
Förhoppningsvis så vaken att jag hör det han vill säga mellan orden. Det är sådant som ska sållas bland allt som sägs mellan borden.
Vem får mest ut av vår konversation?
Kanske han, men med reservation.
Svart eller vit, gammal eller ung? Jag tycker att ”eller” låter alldeles för tung.
”Och” bör det vara och så är även vi klara.
Vi går åt varsitt håll. Jag tar med mig min boll och går till min träning. Sedan ska jag ge min lägenhet en riktig vårstädning.
Han går hem till sitt. Eller hur var det nu?
Äsch låt oss vara kvitt.
Du och jag och jag och du!
Vänner över alla gränser!


Britt Gustavsson