Synen på en människa varierar från person till person, så också synen på sig själv.

Att sitta dag ut och dag in, djup sjunken i tankar om framtiden och dåtiden, ger en inte bättre syn på sig själv. Att vara drömmare, men sedan upptäcka, när fötterna äntligen landat på jorden, att drömmar bara är för nybörjare, skapas tumult och förstörelse. Livet går sin gång, och bryr sig inte om den lämnar människor, sårade för alltid, efter sig.

För mig, att tänka på livsavgörande beslut känns som ett hot för min ungdom, och jag faller sedan neråt i den grop jag inte vill hamna i en gång till. Att känna hur allt glider ur ens grepp, utan att man ens släppt taget.

I min syn på mig själv vill jag inte visa mig svag. I en utomståendes ögon skulle det nästan verka som om jag försöker vara icke-mänsklig. Men att vara mänsklig är det enda jag vill, för det är det enda jag är, och det enda jag kan vara. Det är bara det att jag vill inte vara en bristande länk. Jag vill vara den bärande väggen, som alla kan luta sig mot utan att huset rasar.

För mig känns det även svårt att tänka på det fakta att jag är oattraktiv till motsatta, och lika, parten och kommer därför ännu längre ner i gropen just för detta. Man ser det överallt idag, kärleken, men att den inte träffar mig, antar jag är helt i sin ordning i detta kosmos.

Men att ha många förväntningar på sig ger en inte heller bra självsyn. Att ha för många bollar i luften resulterar ofta i att man inte kan fånga alla, och andra får dem i huvudet och dör.

Sedan finns ju även Fru Nostalgi, som då och då kommer för att hälsa på i de mest känslosamma ögonblick. Detta gör att ens ansikte och kropp borras ner i botten av gropen, och det blir svårt att ta sig därifrån. Att Fru Nostalgi ska vara så kraftfull, sorgsen som lycklig, är egentligen en chock.

Störst av alla dessa ångestframkallande ämnen är ändå själva Ångesten för Ingenting. Den ångest man har för ingenting ger en ångest för själva ångesten, och det är när man har ångest man ramlar ner i gropen, för att sedan börja falla och tänka på de andra ovanstående ämnena.

Att ta sig härifrån kommer bli svårast, eftersom jag nu befinner mig på botten, men ansiktet och kroppen nerborrad i den hårda marken.