En vän sa till mig att saker och ting ser ljusare ut.
En annan går omkring och fånflinar hela dagarna.
En tredje funderar på att fria till sin pojkvän.

Jag ser deras leenden framför mig.
Och jag önskar att jag var det fjärde leendet.
Som gick bredvid dem.
Som skrattade tillsammans med dem.

Men trots att jag ser dem.
Och trots att det ser ut som att de är nära mig.
Så kan jag inte röra vid dem.
Det är en osynlig vägg emellan oss.
Och den är så hård.
Så svår att bryta sig igenom.

Och de kan inte höra mig heller.
Så det enda jag kan göra.
Är att le tillbaka mot dem.
För att visa att jag lever.
Att jag fortfarande andas.

För dem är jag det fjärde leendet.
För de ser inte min osynliga bur.

De vet inte att vi befinner oss i olika världar.
Att vi går längs olika stigar.
Och att vi är på väg åt olika håll.

De är på väg mot solen.
Och jag är på väg bort från den.
Jag tog fel stig någonstans.
Och min väg blir bara mörkare och mörkare.