Kanske borde vi anat oråd, när reseguiden kallade dig för kerstin och mig för marianne.

Eller att bussen som skulle var långfärd isjälva verket var mer som en linjebuss, värmen som inte fungerade och mannen längst bak som snarkade 20 av 24 timmar i sträck.

Toaletten som aldrig blev tömd, och gav ifrån sig stanker av åksjuka och en hel del annan skit, givetvis hade vi sätena strax bredvid.

Eller när guiden blond och solbränd och fantasktiskt snygg o cool, fastnade med bältet i toalettdörren, och häktade av den av misstag.

För att sedan ta ett snabbt jättekliv snubbla och landa i vårt knä. (Jag fick bläck på armen, men han luktade i alla fall gott).


Eller när vi väl var framme, och solen på solkusten i spanien hade försvunnit, till någon helt annanstans, och regnet öste ner.
För att sedan följas av en himmel grå av moln och ännu mer regn.

Förutom när vi i Barcelona hoppade på fel buss, i hopp om att få se, det vi helst av allt ville se av Gaudis arkitektur.

Men istället hamnade på en två timmars tur, som skulle tagit en. I 35 graders gassande sol på övre däck, medans vi susade förbi allt det vi inte ville se, fotbolls stadium och en ödelagd Olympia by.

Med dämpat humör, kl 10 en morgon söp vi tills vi stöp, för att sedan sova bort, ännu en gråmulen dag.

Jag och en nyfunnen vän, badade i poolen till nattportiens stora förtret och skadeglädje när vi lite slokörade fick tassa upp till rummet genom receptionen i enbart vår understass.

Så efter en vecka av nästan total semester katastrof och några gudomliga måltider på en liten lokal restaurang, med det godaste vin som någonsin nuddat min tunga, var det dags att åka hem.

Trötta, bleka och allmänt besvikna, såg vi inte fram emot ännu en vardag.