Jag blir så sur, sur över att så många är så blåögda. Ska personer som mår dåligt gå över gränsen?
Ska deras rop på hjälp till sina vänner aldrig nå fram? Tillsist är det de som blir det största problemet.
Måste man provocera fram sina sämsta förmågor för att ENSAM komma en bit fram på vägen? Det är sjukt, och det är helt fel! Vad har vi vänner till egentligen, att skoja runt och ha roligt med? Få roliga minnen som håller i några veckor? Att ha någon vid sin sida när man är ute och går? Känna kontakten från en annan människa, ja. Men är det de enda så är det inte hållbar vänskap i mina ögon.
I mina ögon handlar det att ta hand om den, som att den vore en själv. Man måste tänka lite på när man säger att man själv är en \"äkta vän\", för sådana finns faktiskt inte överallt. Även om man tror att man själv är en, det gäller att starkt kunna se vart sin vän står någonstans, på kanten eller på tryggt område, innan man uttalar sig. Det är ens vänner som har chansen att lyfta upp en, på ett riktigt sätt. Det räcker inte med några meningar om att allt löser sig eller liknande. Bullshit. Jag säger inte att jag är så perfekt, men jag ser mig iallafall som en äkta vän, och då vet jag vad jag pratar om också. Sen är det personen som är utsatt som har ett litet ansvar att visa för andra, men det tror jag nog att de allra flesta gör, det gör dom, men det är få vänner som ser.. eller inser att det är lite allvarligare än dom tror.
Och jag hade så gärna åkt till dig Emelie, så fort jag har chansen ska jag hoppa på första tåg till Göteborg. Då spelar smsen och telefonsamtalen ingen roll längre, för då står vi där öga mot öga och du ska få se att jag verkligen vet hur du känner, och jag ska få dig att inse hur viktig du är som person.
Men det är det jag menar.. Vi träffas inte ofta, och även om du inte har sagt det med egna ord vet jag hur blåögda dina vänner är. Eller spelar... alla vet, men ingen gör något. Jag vet vad som krävs till dig, för det är exakt hur jag önskar att det var här i Stockholm.
Varför är det svårt för dom att inte se dig, varför är det svårt för dom att se bak fyra år och sedan titta på idag, exakt likadant. Det är förfan dom som kan hela dig! Det är så mycket svårare när det gäller familj, på den här fronten, vad jag tycker, handlar det om vänner, om hur betydelsefull dom får en att känna sig, att inte låta en stå där och trampa själv på sin egen gravsten.
Jag lovar dig vännen, lovar, lovar och lovar, att du är fantastiskt underbar, och jag ser dig, det känns som att du är en spegelbild av mig själv.
Nu är allt som det är, jag bor inte där, du bor inte här, men vi hjälper ändå varandra, och jag känner att all min energi ska läggas ner på dig, för du är ostadig och jag lider med dig.. Jag älskar dig. Det är fegt att ge upp för tidigt. Men det är omöjligt för mig att få andra personer att verkligen förstå, dom måste förstå själva.. men DU vet iallafall att jag genomskådar dig, och det handlar om att jag förstår dig allt för väl, du kanske inte ens vet hur mycket jag förstår mig på dig, men du vet iallafall att vi har varandra och du ska må bra! Jag är lika ensam som du.

Tänk mer på personer som behöver en.. Det är ändå ett ansvar att vara vän.