minns
minns att
våren var fin
väntar fortfarande
du värmde mer än jag trott

sommaren går och höstens stormar sliter
sliter och kyler med isiga täcken
kvardröjande i varje por
inträngande nära
kallt nu
kallt

försöker kura så där, krypa ihop

huuu
huar ofta
inte ens en kofta
lämnade du kvar, varför
det blev kallt och du bara reste dig

och gick utan nåt hej då
väntar fortfarande
våren kommer
vet jag
nu

men varför gick du

Ibland,

rubbas inget annat

i tidens tand,

än

Tillfällets

Temperatur av

Tillfälligheter

jag är den sten du satte dig på en gång.
 

det finns koftor till sånt med