hon brukade smyga sig in på mitt rum. oftast på kvällen och då använde hon alltid fönstret. hon var alltid röd och svullen och man kunde fortfarande skymta tårarna på hennes kinder. hon sa att hon inte orkade med alla människor och hon frågade alltid varför dom skulle bry sig så jävla mycket hela tiden. jag ryckte bara på axlarna och hon verkade nöja sig med det som svar, för jag visste att hon inte ville höra sanningen. hon sa att hon inte orkade och så satte hon alltid på cd-spelaren och tog fram sina cigaretter. vi brukade sitta i fönstret och lyssna på kent och röka marlboro. oftast sa vi ingenting till varandra under tiden som vi satt där i mitt fönster, vi bara tittade på varandra. ibland hörde vi någon granne som skrek åt oss att sänka musiken, då började vi bara att skratta. när musiken hade tystnat och cigaretterna var slut gav hon mig alltid en kram och viskade tyst i mitt öra ”tack”. hon hoppade ner från fönstret och gick sakta, sakta hemåt, eller bortåt.