Gamla stan har nog aldrig varit så vacker.
Som den var igår natt.
När jag vandrade ensam längs de tomma gatorna.

Det var mörkt.
Det var tyst.
Så tyst som det antagligen inte var någonstans i Stockholm just då.
Två på natten.
En lördag i mars.

Jag tände en cigarett.
Som jag fått från en pojkvän till en flickvän.
Jag blåste ut röken.
Och den tillsammans med mina klapprande skor mot kullerstenarna.
Var de enda rörelserna i natten.

Staden kändes nästan övergiven.
Som man tänker sig att en stad kan vara.
Dagen efter att en katastrof ödelagt den.
Och tvingat människorna på flykt.

Jag stapplade fram på gatorna.
Tittade in i de mörka skyltfönstrena.
Lät mörkret omsluta mig.

Det rådde nästan en kuslig stämning i luften.
Lite på grund av det spöklika skenet från gatlyktor långt borta.
De gatlyktor som lyste upp gatan framför mig.
Och kastade långa skuggor längs husväggarna och ner in i de trånga gränderna.

Men jag var inte rädd.
Trots att jag kanske borde varit det.
Ensam ung kvinna berusad på vandring längs enslig gata i storstaden mitt i natten.
Ja, man har ju hört talas om vad de kvinnorna kan råka ut för.

Men jag var inte rädd.
Jag gillade stämningen.
Och för en gångs skull gillade jag ensamheten.
Jag gillade till och med att röka.
Sådär riktigt mycket.
Som jag inte brukar göra eftersom jag inte röker i vanliga fall.

Jag vek ner på en gata och hörde röster.
Instinktivt vände jag om och gick tillbaka till huvudgatan.
Jag ville inte träffa någon.
Bara vara med mig själv.

Luften var härligt sval.
Stockholm i mars.
Nej inte riktigt, men vi har haft en mild vinter.
Så jag kunde ha min svarta kappa öppen.
Vinden lekte med mitt mörka hår.
Och jag njöt.
På väg hem genom stan.
Låter som en sång jag hört någon gång.
Efter en underbar kväll.
Där jag hade fått dansa dansa dansa.
Jag kände mig lycklig.
Och nöjd.

Jag fimpade cigaretten.
Promenerade en stund till.
Andades in den svala nattluften.
Innan jag svängde vänster.
Och promenerade tillbaka in i civilisationen.